Atlantis väljer ur världslitteraturen bland annat detta verk av en italienare från senrenässansen, en som väl inte är lika namnkunnig som Machiavelli eller Giordano Bruno. Enligt översättaren Paul Enokssons förord var Gellis Kirke mycket populär i sin samtid och läst över hela Europa.
Scenen är Odysseus på Kirkes ö, hon som förvandlat hans besättning till grisar. Nu vill han åka hem, men önskar att Kirke först låter alla djur som en gång varit greker bli människor igen. Hon går med på det, men bara om de själva vill. Så vidtar tio dialoger mellan Odysseus och olika djur, där han försöker övertala dem att det är mycket bättre att vara människa, medan de envist framhåller vilket bekymmer det vore och hur skönt det är att vara djur. Djuren har ju fått allt de behöver av naturen: mat, bo, måttfulla begär, medan människolivet är tyngt av oro, slit och maktlöshet. Odysseus framhärdar i att inget som djuren har är någonting värt, eftersom de låter sig dirigeras av instinkt; goda egenskaper som mod eller omtanke är bara illusion om de inte vägleds av förnuftet. Djur är bara kropp, människan har själ. I den sista dialogen möter han till sist en elefant som förstår argumenten och antar erbjudandet; elefanten hade tidigare varit filosof.
Budskapet ser man. Som litterär text saknar den inte kvaliteter, men att hans "stil är enkel, naturlig och livfull, ibland humoristisk eller ironisk" (förordet) är väl att klämma i hårt. I några dialoger blir det lite liv i vändningarna, när djuret vet att käfta emot och nästan ogiltigförklara Odysseus premisser, medan han mal envist på om samma tråk. Några anakronismer livar upp. Och valet av Odysseus som språkrör måste betyda något. I Odysséen är han ju en skrävlare av rang. Ska man svälja hans ord utan vidare? I femte dialogen, med en hind, blir debatten riktigt eldfängd om skillnaderna mellan könen; alla moderna människor håller med hinden i sak, men även stilistiskt tar hon hem segern. De senare dialogerna blir alltmer övertydliga och Odysseus börjar tala som en riktigt tråkig platonsk Sokrates, med långa, beskäftiga utläggningar till förnuftets lov.
Så det avslutande intrycket blir en stor lättnad över att inte leva i en så hemsk tid som 1500-talet, då en författare kunde väcka allmän begeistring genom att formulera oförblommerade sanningar om läsarnas egen överhöghet. Det är så uppblåst att jag får lust att bli förvandlad till gris. Eller till får, den art jag har mest umgänge med under sommarhalvåret (det går en flock i en hage där jag bor). Så fel han har om djuren. Såklart att de har minne, vilja, klokhet och en massa annat, så länge man inte definierar bort allt som inte är exakt som vi. Att de följer sin natur är varken deras lycka eller fängelse, det bara är. Att försöka greppa den insikten är en större sak än allt som den här boken försöker göra. Men det är lätt för mig att säga malligt från 2000-talet... Och det här är ju fabel, inte biologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar