Jag tyckte mycket om Josef Kjellgrens Människor kring en bro som jag läste i våras, så jag kunde inte motstå den här, osprättad och fin, när jag såg den på ett antikvariat. Det är ett tidigare verk, han bör ha varit 23–24 när han skrev det.
Det är en reseskildring, men genom hela första kapitlet "Hubert och italienaren" var jag osäker på om jag misstagit mig, och att det egentligen rörde sig om en roman. En namngiven skandinav och en namnlös italienare luffar runt i ett ogästvänligt Spanien, som tydligen ska skildras så, genom mellanhand. Men resten är i jagform, med berättelser från Biscaya, vandring i Pyrenéerna, Andorra, Madrid och Andalusien. Berättelser är väl rimligt att kalla det i några fall, som scenerna med åsnedrivaren på berget och en grym tuppfäktning, och allra mest vistelsen i Andorra, ett fruktansvärt efterblivet litet land utan dagstidning och bara helt nyligen med svajig el från en dynamo i en fors. Inte ens en skriven lag har man! "Medeltida" kallar han det, med särskild syftning på arbetarnas obefintliga rättigheter. Inredningen på ursäkten till hotell upprör honom med sin falska småborgerlighet, men man kunde ju mer välvilligt se ett charmigt försök att vara modern med torftiga medel...
Skildringen flyter oavlåtligt in och ut ur någon sorts prosalyrik, de skarpare scenerna stiger sakta upp ur impressionistiska stämningsbilder och lämnar aldrig helt det allmänna. Skjutsbonden (som art, som sort) gör si, fripassageraren gör så, i ett svepande evigt presens – inte: den här skjutsbonden gjorde detta, och jag gjorde så här, ty jag var med. Det är ett stilval förstås. Som bäst kommer jag att associera till Kristian Petri, kanske felaktigt. Men riskerar inte sinnliga intrycksstänk att skapa en överslätande atmosfär som är starkare än själva orden? Eller så är det min förlust att jag inte orkar göra mig helt mottaglig.
Kjellgren vill "endast referera en liten del av det levande liv som jag sett omkring mej" (hans kursivering) och avstår med flit från att skriva om turistattraktionerna. Det är det riktiga folket, kroggäster, vägfarande, herdar. Något om storpolitiken (kungen störtades strax efter boken skrevs), industri och ekonomi kommer fram. Delvis genom finstilta vidareupplysningar i slutet av några kapitel, bland annat en ganska lång artikel ur norska Clarté satt i uppskattningsvis fem punkter.
Även om jag inte imponerades väldeliga av just denna bok måste jag säga att 30- och 40-talets svenska, då var nog vårt språk på sin höjdpunkt! Då gick att vara ledigt biblisk och buskis i samma mening, skriva "alldenstund" utan att posera och använda plurala verbformer som ett stilmedel. Somligt är säkert vunnet sedan dess, men mycket har gått förlorat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar