Jag har läst några Böll och liksom fastnat i honom som tyskövning, verkar det. Det här är en tidig samling med tjugofem noveller som tydligt placerar sig i den omedelbara efterkrigstiden – angelägenheten alltså, deras uppkomst; till innehållet utspelar sig minst hälften under själva kriget. Flera handlar om soldater i tjänst, men då om väntetiden och osäkerheten. Det är ofta ett mörker fläckvis upplyst av stearinljus. I några noveller, däribland titelberättelsen, ligger någon döende på en bår och går i tankarna igenom den omedelbara krigserfarenheten: personliga saker, små minnen, detaljer. Andra visar motstånd mot ett stelbent och våldsamt system, demonstrerar mänsklighet under omänskliga tider, ytterligare andra passar på att roa sig medan tid är. Sentimentaliteten är ibland inom synhåll. Fullständig avtrubbning är sällsynt, Böll är inte Camus, det finns något handgripligt att leva för om man letar. Och det ska man göra, tycks budskapet vara.
Min tyska, tid och ambition sätter stopp för vidare analys, men jag tillåter mig iakttagelsen att tåg är ett vanligt förekommande inslag i berättelserna. (Böll har ju också skrivit boken med den fantastiska titeln Tåget var punktligt, som jag inte läst.) Trots att kriget innebär splittring och överallt rådande fara ligger järnvägen som ett orubbligt skelett genom Europa, en ryggrad som aldrig kan knäckas. Eller om kriget är slut och har ödelagt den värld man kände, så kan man resa längs järnvägen som förenar då och nu. Och tåget är punktligt. Efter de senaste trettio årens nyliberalism är den symboliken knappast möjlig längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar