Till sist har även jag läst denna snackis och debutantprisvinnare. Den kom ut nästan samtidigt som Johan Esperssons Djuriska i fjolvintras, och då kan man väl tala om en minitrend att skriva om pojkar i tolvårsåldern. Här har de kanske fyllt tretton, men det är sommaren mellan sexan och sjuan i midnattsolens Luleå och tre grabbar skejtar, snattar snus och driver runt utan mer än tillfälliga planer (hitta plankor till ett bygge, få igång en båtmotor). Föräldrarna är någon annanstans, man väcks av att kompisarna sätter på ens Playstation, man äter chips till frukost och cyklar till en gångtunnel bakom vårdcentralen. Har man varit i deras ålder vet man att detta inte är händelsefattigt. Att öppna en melon är ett allvarligt projekt. Det har också skett ett mord i ett villaområde. Det är 1999.
En blurb på pocketomslaget kallar boken "sinnlig" och det är den i högsta grad. Oavbrutet registreras lukter, ljud, alla människor och saker som rör sig i närheten, namn på läskmärken och tv-spel. Sådant är ofta meningslös tangentbordsklåda i en debutroman, men här får det en djupare innebörd. För hur kan man gestalta hur världen uppfattas av en trettonåring? Innan man har lärt sig att sovra, generalisera och se sammanhang är det mesta bara intryck och tanken är underordnad sinnena. Esperssons metod är att på ett sätt transponera barntankarna till (skev) vuxen logik, medan Yvesand snarare redovisar rådata: "blandningen av Pepsi och cigaretter påminner vagt om mögel", "det skvalpar av vad jag uppskattar mellan en matsked och tjugofem liter bensin". Berättaren kan dra enkla slutsatser om vad Jocke egentligen menar med ett skämt eller konstatera sin nervositet inför en tjej, men så fort tanken förnimmer en sanning på högre nivå (och det är ofta) finns resonemanget inte där, som en vuxen hade hittat och utvecklat, men det finns en pool av lösryckta minnen där något alltid kan associeras till det man upplever just nu. Pojkarna förstår sin värld genom att återberätta hur de kissade i poolen som sjuåring, begravde en hamster en gång eller historien om hur en bekant fick sitt smeknamn. Och detta yttrar sig särskilt i språket, för deras jargong (fantastiskt trovärdig) består nästan uteslutande av fraser de hört någon vuxen säga och lägger sig till med att upprepa i nya sammanhang. "Vilken trolsk å fin soppåse vi har", "vilket trolskt å fint klädombyte vi har"... En underbar påminnelse om hur viktiga och genuint roliga internskämten var i tonåren!
Men vissa saker är ändå omöjliga att ta in. "Nu har det ju brunnit" är deras uttryck för "när de verktyg man utvecklat för att förstå världen inte räcker till och man är svarslös", som när "man står i Robert Brännholms hall och väntar på att han ska hitta sin börs medan Rajje [hans pappa] sitter i vardagsrummets dunkel och spelar Red Alert 2 och hans morsa går runt och pratar med bebisröst till lägenheten som om den var ett husdjur. Då flammar lågorna." Yvesand är så pricksäker i att hitta de där rysliga ögonblicken när vuxenvärlden visar sig i sin totala obegriplighet.
Vilket räcker som kontrast till äventyrets glättighet och mer omedelbara kaos och jag önskar att han hade litat på det. Romanens enda systematiska svaghet är att den ändå söker mera mörker, och dessutom försöker sätta ord på det. Då kan berättaren få använda fraser som "ett hål i mitt hjärta" eller säga att han "dött inuti" – vuxna tomma ord som passar dåligt i pojksnacket. Hela boken använder förvisso ett rikt och ganska poetiskt språk som inte härmar ett barns utan fångar det som barnet inte har ord för, men klichéer som de här fångar ju inte mycket. Det här är en randanmärkning.
Mordet är kanske också ett försök till svärta. Det tar först formen av kursiverade polisrapporter mellan kapitlen (transportsträckor) för att sedan bli lite spännande men aldrig riktigt integreras i handlingen. En mild debutantsjuka kanske. Slutet hade jag hört flera förundras över. Där blommar han ut en sista gång i boken och visar att han verkligen är mer än en habil skribent. Mycket intressant bok. Rolig och lättläst men – det är elakt att jämföra men jag känner att jag måste –, men ändå större litteratur än den mer Biskops Arnö-mässiga Djuriska.
----------
Nu ska jag börja skriva oftare här igen. Instagram blev en tvångströja. Orkar jag kan det hända att jag publicerar alla inlägg därifrån retroaktivt på bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar