En kärnfull diagnostik av vår tid, där varje mening är som skriven för att citeras utan kontext:
"Vi lever i ett positivitetssamhälle som försöker bli kvitt varje form av negativitet."
"Smärttröskeln vid vilken själen förklarar sig vanmäktig sänks i dag snabbt."
"Heroismen ger överallt vika för hedonismen."
"Den samhälleliga långtidsanestesin förhindrar insikt och reflektion, kuvar sanningen."
"Också njutningen offras för den till självändamål upphöjda hälsan."
"Dagens smärterfarenhet kännetecknas huvudsakligen av att smärtan uppfattas som meningslös."
"Försvinner den smärtande ärtan, så börjar människorna att lida av mjuka madrasser. Det är ju själva den persisterande meningslösheten hos livet självt som gör ont."
Boken är tillkommen under coronapandemin men vidrör den bara några gånger. Det här handlar om en mycket bredare samhällstendens, som rätt väl sammanfattas i ovanstående citat. Frihet från smärta, och i överförd bemärkelse från allt som är obehagligt eller bjuder motstånd, kommer alltmer att ses som en rättighet, vilket suddar ut alla kontraster som skapar skönhet och mening i livet. På ett kollektivt plan reduceras människorna till en håglös och apolitisk massa.
Det mesta är lätt att hålla med om. Den lilla bokens största förtjänst är nog inte argumentationen, trots flitigt citerande av Nietzsche och Ernst Jünger, utan författarens penetrerande formuleringar. (Han är inte rädd att väcka obehag!) Och vad är nyttan med en ljum bok som man genast glömmer bort? Någonstans runt Heidegger förlorar han mig, trots allt, och när han börjar ställa prognos om framtiden passar tvärsäkerheten sämre. Nog finns det andra scenarier än en transhumanistisk dystopi? Men: läsvärd.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar