Dostojevskij har gjort en resa, sin första, till Västeuropa och säger ärligt vad han tycker. Ärligt? Han säger emot sig, ironiserar, överdriver och spårar ur, uppeldad som han är intill urskillningslöshet. Han är indignerad!
Han försöker i flera kapitel att börja återge sina intryck av Paris, och när han väl lyckas hålla sig till ämnet blir det oförglömlig satir. De franska borgarna har fått sin rätt att prata vältaligt strunt i församlingen inför en ointresserad autokrat, berömmer sig för sitt politiska förnuft och "om kvällen promenerar de med les épouses vid Palais-Royal och lyssnar till vattnets välgörande porlande och plaskande i de små fontänerna osv., osv., osv". Allt är yta, form och behaglighet. Borgaren stjäl av plikttrohet och dygd, den fattige tjuven bestraffas. Frågan är vad som är värst: fransmännens hyckleri eller engelsmännen, som överhuvudtaget inte försöker gömma undan misären utan föraktfullt lever sida vid sida med den. En scen från Londons nattliv är riktigt mörk. Men det är ett elände som suger människorna till sig: "här måste man uppbåda stora mängder av evigt andligt motstånd och förnekelse för att ... inte acceptera det rådande som sitt ideal". I stort en ännu giltig samhällsbeskrivning, tyvärr.
Men författaren är lika kritisk mot sina landsmän, ja det är rentav hans första anklagelsepunkt, den ryska överklass som anammar europeiska seder de inte förstår och kallar det för civilisation, som klandrar sina undersåtar för barbari och föraktar sitt ursprung. Ilska och klagan... det närmaste han kommer något konstruktivt är idén om att fransmännens "broderskap" inte kan planeras rationellt, utan bara uppstå genom allas frivilliga underkastelse. Sådan kollektivism är främmande för europén, men naturlig (underförstått) för ryssen...
Att fäkta så vilt och ändå gång på gång träffa mitt i prick och samtidigt vara hysteriskt rolig, vad ska man säga... det är stort!
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar