Resa i månljus är en nostalgisk, vagt surrealistisk och väldigt läsvärd roman av samma ungrare. Det här är en kortkort bok med reseimpressioner från Italien strax innan kriget. Venedig, Verona, torg, hotell, förlamande värme. Szerb reser ensam och man får intrycket att det redan är för sent för något annat än ensamhet. Fascismens Italien visar på det till buds stående alternativet:
"Lucifer har blivit definitivt förpassad från den italienska himlen. I tidningarna förekommer inte en enda maliciös anmärkning. Det kan inte vara journalister som skriver dessa artiklar, det måste vara änglar. Alla är nöjda. Och om man råkar i samspråk med folk på tåget får man höra samma stereotypa formuleringar som finns att läsa i tidningarna."
Szerb tillhör den bildade borgarklassen, den som kan göra politisk-historiska associationer utifrån kreneleringen på en kyrkfasad bara för att avbryta sig med förströdd avsmak. Den klassen finns tyvärr inte längre. Szerb föraktar sin egen borgerlighet, men från en nutida horisont finns åtskilligt att avundas honom. Han är en sann världsmedborgare.
I bokens slut sitter han på en kulle i San Marino och känner sig lycklig "i ordets antika mening som innebär att ett barn inte kan vara lyckligt: för att uppleva lycka måste man kunna omfatta hela sitt liv och känna sig fullständig". Det tror jag på! Och sådan lycka skapas endast av bildning i djupaste mening. Tyvärr är den nog ännu mer utrotningshotad idag än 1936.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar