Nyutgiven poesi brukar inte förses med baksidestext – på sin höjd ett citat ur boken, men tolkningen ska vara läsarens. Det må vara respektfullt mot konstformens öppenhet men nog kan det inte skada med en innehållsdeklaration ibland. Och här finns en sådan: Lisa Gidlöf "utforskar ... det djuriska och det mänskliga, och de gråzoner som ryms däremellan".
Det mänskliga tror vi oss nog känna till – hur definierar man det djuriska? Varandras motsatser är de hur som helst. Det mänskliga representeras av diktjaget och det djuriska av en hare (småningom flera). Haren är en effektiv symbol. Däggdjurens joker, en nyckfull, ryckig, retsam, bokstavligen undflyende figur – och lekfull, en kamrat? Och nära släkt med den sexuellt otyglade kaninen. Det är något frånstötande i kombinationen, något lömskt och hotfullt. Jag känner en vag pedofilaura... (men vem är förövaren här?) Diktjaget söker sig till haren, vilar intill den, följer efter den, rör vid den, "får låna / hardräkten". Dansen går fram och tillbaka, men vart är den på väg? Genom hundra sidor rör den sig i en skisserad skog, i korta dikter, liksom harskutt från sida till sida.
Det djuriska kan stå för naturen som helhet, och jag kommer att associera till Thomas Tidholms Jordlöparens bok, som uttryckligen handlar om människans försök att nå fram till just naturen. Slutsatsen är att alla hennes ansträngningar att träda ur sitt mänskliga fängelse och in i det naturliga är förgäves, ja en logisk motsägelse, eftersom hon aldrig kan definiera naturen i något annat än mänskliga begrepp. Gidlöfs hare skulle då stå för detta utanför oss, som lever ett eget liv vi inte förstår, som "på avstånd / stryker runt" och hoppar undan när vi sträcker oss efter det. Tidholm försöker upplösa sin mänsklighet, i en kanske missriktad men ändå uppriktig ödmjukhet mot naturen. Det här diktjagets strategi är nästan den omvända. Hon vistas bland harar, ser dem i drömmen, förföljer dem, smeker dem, får päls, och vem är den gemensamma nämnaren – jo, "jag"...
jag har lämnat haren
till döden
skogen talar ett språk
som jag för längesedan
glömt bort
jag kan inte göra mig förstådd
trots att ljuden hälls ur min strupe
jag vill att haren
ska kunna tyda mina drömmar
och berätta sanningen
om livet före detta
hur jag levde
vem jag var
vad jag höll på
att förvandlas till
Vilka krav! Här tas ju inga steg ut ur det mänskliga. Det kan heta att "varje dag måste jag / tvinga mig närmare haren / in i dess obestämda natur" – obestämd från hennes mänskliga synpunkt alltså. Människan är intensivt subjekt, naturen föremål för hennes drömmar och projiceringar. Jaget ikläder sig harpäls, men det är "en hägring / ett inbillat stycke"; hararna "ser mig inte / för vem jag är". Diktjaget klamrar sig fast vid sin egen person. Den här ambivalensen kan aldrig ge resultat.
Den får också dikten att streta åt flera håll och jag söker efter något att ta fast i. I sådana lägen blir den allegoriska läsningen lockande. Det är kanske en orättvis förenkling, oroar jag mig – fram till dikten som börjar "jag är på en oskyldig plats / mitt i livet". Tar de raderna inte ner allt på jorden! Så vardagligt sagt, man ser hatthylla och kök framför sig. Om det är diktens utsagopunkt kan väl varken haren eller skogen vara mer än mönster i tapeten. Raderna nickar också mot Dantes mezzo del cammin (allegorin par excellence!), och se, även han befann sig i en skog...
Om haren = naturen och detta är någon sorts ekodikt, då är det underligt att skogen aldrig beskrivs i mer än svepande termer. Skogen är granar, diken, stig och sten och inte mycket mer, en stadsbos fattiga vokabulär för dungen mellan hyreshusen. Men om man prövar en psykologisk läsning? Då fungerar skogen som kuliss, och haren blir jagets gäckande Vergilius genom själen. Det djuriska behöver inte bo i naturen; människan har det också inom sig. Kanske är det först när man lärt sig använda det djuriska, när man fångat haren, som man blir fullt ut människa. Och rentav finner en kommunikationskanal till Gud, ty "haren är den förgörande / och upplysta kraft / varifrån allting / har skapats", och:
haren
är förankrad i jorden
med sina tassar, nerver och revben
från harkroppen växer en osynlig tråd
rakt upp i himlen
Alla dessa försök att närma sig haren går i stöpet, och bokens första hälft slutar med att "jag blundar / låter den djupa sömnen / ta mig". I den andra hälften tar diktjaget sexualiteten till hjälp. Hon smeker sig till extas, låter ett "harbarn" suga på hennes bröst, är barnmorska till ett harbarn, föder slutligen ett själv. Är det människans enda chans att nå fram till det djuriska: att bemäktiga sig det? Man tänker på en uppstoppad hare, ett villebråd, en jakttrofé. Men även som mor till en hare har jaget en "längtan / bort mot andra landskap" och på de sista sidorna ger sig hararna av och lämnar henne ensam.
Varför sitter jag och benar ut den här dikten som om den vore en resonerande argumentation? Det är ju en dikt, den fungerar inte så. Är det mig det är fel på? Är det de återkommande begreppen (hare, harbarn, päls) som antyder teknisk terminologi? Det förföriskt symboliska i harfiguren? Ja, men jag tror att det mest avgörande är diskrepansen mellan diktens tanke och form. De korta, enkla raderna frammanar känslan av fragmentariserade tankar, ett flämtande som närmar sig djurens icke-språk. Texten är satt i små bokstäver och utan skiljetecken, vilket för all del är något slags defaultläge för många poeter – men är det inte lite av ett tjyvknep? Gömmer sig inte vårt vanliga språk bakom gemenerna? Vad händer om man sätter tillbaka människologikens prickar och streck?
Jag har lämnat haren
till döden.
Skogen talar ett språk
som jag för längesedan
glömt bort –
jag kan inte göra mig förstådd,
trots att ljuden hälls ur min strupe.
Jag vill att haren
ska kunna tyda mina drömmar
och berätta sanningen
om livet före detta:
hur jag levde,
vem jag var,
vad jag höll på
att förvandlas till.
Ser det inte ärligare ut? Nu ser man att hon faktiskt är människa och inget annat. Själva orden ber om att skrivas så. Och om diktjaget höll kvar i skiljetecknen, istället för att kasta dem av sig så fort hon tänker "djur", då hade hon sett klarare i den där skogen. I gemener liksom kisar texten. Med skiljetecken hade kontrasten mellan det mänskliga och det djuriska blivit tydligare, och "de gråzoner som ryms däremellan" kunde ha fått konturer. Om nu avsikten är att få syn på något.
Mina tankar spretar hit och dit, skiljetecken till trots. Är boken bra eller dålig då? Dålig kan den ju inte vara när jag skriver så här mycket om den helt frivilligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar