En blandning av prosa, poesi och diverse mellanformer som mestadels publicerats här och var. För att avgöra om den är representativ får man ligga i, för Pär Thörn är produktiv. Men mycket känns igen från hans senaste novellsamling Era anklagelser är meningslösa: berättelserna som inte kan hålla sig till ämnet, som associerar med frenetiskt godtycke, som observerar allt. En kvinna sitter på ett plan och läser en deckare vars författare aldrig varit i Hudiksvall och en joggare ser planet från marken och minns ett värdetransportrån. Människorna får gärna vara städare, AFA-medlemmar eller avskedade fabriksanställda och ibland låter det som Henrik Bromander, om han inte tvingade sig att berätta en historia utan enbart redovisade research. (Desto bättre!)
Det som går för poesi är formstränga koncepttexter. Utvalda meningar ur Om arternas uppkomst, citat från ett internetforum för chefer, en mängd påståenden om en döende människa som alla börjar med "Du minns inte" ("att du var i Rumänien för att bevittna ett av slotten som felaktigt påstås ha tillhört Vlad Tepes"). Det bästa i genren är ett reportage från Vietnam som drar självupptagen journalistik till sin spets genom att börja varje mening med "Jag" – vilket underligt nog upplöser egot och får texten att verka både rörande och skrämmande objektiv.
Något av den effekten är genomgående. Utsagorna kommer någonstans ovanifrån och saknar urskillning. Någon sitter ett ljusår bort och försöker berätta om vad som händer på jorden. När det är som bäst befrias människosamlevnaden från alla kvävande krav på mening, när det inte är som bäst blir det lätt ett maner. Man får ta det onda med det goda!
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar