I förra inlägget aviserade jag ju viljan att börja läsa poesi och den här boken klassas som poesi – dikter, står det på omslaget – men det är ett sammanträffande. Jag har läst den för jobbets skull, ett samtal jag ska delta i där jag förväntas finna något tänkvärt att säga och dessutom dra paralleller till Väggen. Här ska jag bara kort summera mina tankar i hopp om att lyckas vidareutveckla dem muntligen senare. Mina poetiska trevanden i övrigt sker förresten i hemlighet.
Jo, boken nominerades till Augustpriset i höstas. Är det poesi, eller kanske prosalyrik? Vilket kanske är ett slags poesi? Jag låter det vara osagt. Vad det är, är 150 sidor av korta betraktelser över människans möjlighet att närma sig naturen. Naturen representeras snarare av insekter, svampar och mossa, måhända en småfågel, än av de älgar och granar man annars kommer att tänka på. Titelns jordlöpare är en liten skalbagge. Naturen betittas på näravstånd, individ mot individ. Suggestiva stycken zoomar in på naturens obevekliga gång. En bild av en larv som paralyserar och suger näring ur en nyckelpiga för att sedan förpuppas och "– hej då! – bli något helt annat" avslutas med konstaterandet att "Sådant händer hela tiden". Det finns en absurditet i blicken (som jag i förbigående nämnt känner igen från författarens barndiktbok I det blå från 1990). Vad kan man annat än att vara perplex inför naturens mysterium? Som ligger i öppen dager, så obegriplig för oss.
Det är ingen retorisk fråga, ty Tidholm anstränger sig att nå fram till ett svar, något som kan överbrygga gapet mellan människa och natur. Hur det uppstod är nog inte så viktigt, men enligt den häri gällande myten var det ett självförhävande syndafall: "Vi kunde susa med träden. Vi kunde prassla med ormbunkarna. Vi kunde mumla med svamparna", tills vi en dag fick syn på oss själva och "då deklarerade vi vår självständighet". Kanske går det att "hitta tillbaka till en plats i tiden" före klivet åt sidan? En spännande tanke, som han dock inte går vidare med. Till stor del låter han texten istället befästa gränsen mellan människa och natur, mellan människorna och "de andra": alla de organismer som evolutionen frambringat under årmiljarder innan oss. Perspektivet är uppenbart antropocentriskt. Där är den grundläggande svårigheten: vi definierar naturen i motsats till oss själva. Redan att tänka på den är att skjuta den ifrån sig. Problemet är olösligt!
Jag tror att Tidholm inser det. Mellan försöken att finna titthål in i det ofattbara återfaller han i förmänskligande beskrivningar av skalbaggars "samförstånd" eller myror som "kisar mot ljuset", som en lek verkar det, en andningspaus och tillfällig reträtt till det enda begripliga: förundran. Vi förstår att vi häpnar. Vi kan hoppas att en magisk initiation ska uppenbara de djupare hemligheterna, vi kan intala oss att människohjärnan är hemligt besläktad med naturens andliga sida, stånga oss blodiga mot språkets gränser, men det är att gå i cirklar. Inte ens i det lilla är det möjligt att nå fram. Diktjaget (är det relevant att säga så?) får ögonkontakt med en liten blombock och tror sig en sekund veta något – så fäller den ut vingarna och flyger iväg. Den vill honom ingenting; djuren "är inte i vår värld, och i deras värld är vi skuggor". Naturen pågår i sin egen stumhet. Att söka förstå den är att vilja tvinga in den i mänskliga kategorier. Att närma sig utan förståelse, å andra sidan, vad är det? Det vore att säga upp en essentiell del av sin mänsklighet. Att förinta sig själv. Jag vet inte om Tidholm drar konsekvenserna så långt, men han landar till sist i ett slags accepterande av tomheten, som bäst formuleras tidigt i boken i en anekdot om den helige Franciscus, som försökte kristna djuren:
Franciscus var djurens uppriktige vän. Han kunde sitta i timmar och gosa med en iller. Han kunde viska söta ord i örat på en snigel. Men inom honom gnagde en känsla av att detta inte var tillräckligt. Det måste bli mer. Det måste växa till något större.
Det var hans misstag. För det måste det inte.
Det är en insikt att kämpa sig till.
Boken har undertiteln "om natur, konst och människor". Konsten ägnas sin beskärda del av funderingarna, men jag blir inte helt klok på vad den gjort för att förtjäna det. Försöken att låta konsten agera gränssnitt mellan människa och natur mynnar ut i fruktlösheter – inte konstigt, eftersom den står stadigt fast på människans planhalva, "är ett derivat av människan" som han säger. Om den kan vara oss till tröst och nöje är det gott så, men i sammanhanget får jag den till föga mer än ett bihang. Det där samtalet jag ska delta i kanske kan göra det klarare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar