Så, nu har jag läst Madame Bovary. Det är väl det sannaste jag kan säga om min upplevelse. Då måste jag erkänna att den språkligt låg något pinnhål över min nivå, dessa långa, böljande beskrivningar av landskap, inredning, klädsel, maträtter, det är tidvis mer än vad ens ordboken kan stötta upp. Men jag har läst franska romaner som gått trögt förut och ändå uppskattat dem, så det är inte bara det.
Boken handlar som bekant om Emma Bovary, hustru till en mesig och rätt fantasilös läkare på normandiska landsbygden. Själv är hon passionerad till naturen. Så där sitter hon och har tråkigt, för livet är ju inte alls det rosenröda äventyr hon drömt om. Precis som Jeanne i Une vie, som också är uppvuxen i kloster för övrigt. (Det är förstås Maupassant som läst Flaubert och inte tvärtom.) Jag trodde mig veta att Emma mer än något annat har förläst sig på romantiska romaner och att det är orsaken till hennes drömmeri. Victor Malm i Expressen brukar gärna dra fram henne som paradexempel på en lättpåverkad läsare. Nu kan jag ha underlåtit att fästa den rätta övervikten vid några enstaka textställen, men vad jag ser är litteraturen (och på ett ställe teatern) bara en perifer förklaring till hennes läggning. I första hand framställs det som att hon har långtråkigt och råkar få dras med en träig karl som dessutom är lätt att bedra.
Ja, för det som händer är ju att hon förälskar sig – med reservation för vad det nu betyder – i ett par andra män med mera fart i, lever dubbelliv med dem och till sist hamnar i knipa när hon lånat en massa pengar som hon inte kan betala tillbaka. Som förväntat i en realistisk artonhundratalshistoria är det här med kärleken tämligen obegripligt. Långa dialoger mellan Emma och hennes älskare, där de kanske inte köpslår med sina känslor som i Indiana, men gärna bedyrar dem i vilda ordalag som verkar rena stipulationen. Jag hittar ingen grund för deras kärlek i något annat än vad de själva påstår för varandra. Det kanske är själva poängen, eller en del av poängen. Ändå sägs den här romanen vara ett speciellt fint psykologiskt porträtt (åtminstone i baksidestexten)? Subtiliteter kanske som jag missar medan jag slår upp orden för åkerrättika och någon särskild sorts träsandal, kan vara att vissa aspekter av Emmas personlighet karikeras för att få andra aspekter att stå tydligare ut i just de där subtiliteterna. Nu spekulerar jag.
Flaubert använder sig gärna av tekniken att föra handlingen framåt genom att göra en snabbsummering av någon persons själstillstånd vid den aktuella punkten i historien, förklara alla psykologiska kausaliteter i spel för tillfället och efter en halvsida gå vidare till en hastigt omskyfflad spelplan, där kanske plötsligt något helt annat personlighetsdrag har fått överhanden. Det här känner jag också igen från liknande romaner från tiden. Det accentuerar intrycket av konstruktion och får händelseförloppet att verka förutbestämt, som att berättaren återger något på förhand uppgjort, inte är med och upptäcker och undersöker och letar sig fram utan redan vet precis vad som ska hända och portionerar ut den kunskapen i ojämna klumpar. Ett sådant berättande ställer krav på tillit och gemenskap mellan läsare och berättare. Måhända kittet i den relationen ligger i språkliga detaljer som jag inte uppskattar efter förtjänst. För jag känner mig distanserad. Det är också mycket tjöt mellan dussintals olika monsieurer som går in och ut ur scenerna, inte helt lätt att hålla reda i.
Så sammanfattningsvis vet jag inte vad jag ska säga. Kunde jag läsa den helt flytande vore det säkert trivsamt. Det är mycket charmig lantmiljö och färgstarka figurer. Men en av mina favoritklassiker: nej, det är omöjligt. Jag kanske försöker igen om tio år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar