En av vårens mer omtalade böcker. Jag har inte läst något av Ia Genberg förut.
Jagberättaren – kanske enligt autofiktivt paradigm att lik- eller jämställa med författaren (jag tycker frågan är ointressant) – minns tillbaka på sitt nittiotal och de människor som formade henne i åren mellan tjugo och trettio. Det var den vältaliga Täbytjejen Johanna, vars kallsinta växlande mellan känslor kom att bli oroande. Dessförinnan Niki, ett yrväder med känslorna utanpå som en dag försvann till Irland med en kille. Och Sally och Alejandro och några till.
Visst har hon öga för detaljer. Genberg skisserar ett estetiskt attraktivt nittiotal, med bohemiskt studentstök där telefonen kan ringa från sitt gömställe under en tidningshög och där alla lever i ett pågående samtal om en gemensam litteraturkanon (med Paul Auster och Birgitta Trotzig i täten). Men miljön är ingen fernissa utan förefaller logiskt oskiljaktig från de psykologiska porträtten av människorna. Det här var innan internet, när människor kunde försvinna spårlöst i en handvändning – vad gör det med vår syn på oss själva och varandra? Niki har uppenbara psykiska problem men på nittiotalet betyder inte det att hon måste få en diagnos. "Människor som mådde dåligt klumpades inte samman i medicinska gemenskaper, utan det var upp till var och en att försöka förstå sig på sig själv och andra." Nittiotalet är inte bara nostalgi utan framstår övertygande som en friare tid, en tid då subjektiviteten hade större spelrum och det gavs utrymme att bejaka osäkerheten.
Om vi får veta något om berättaren själv så är det i förhållande till dem hon har mött; hon säger det explicit, att jaget är "lämningar av de människor vi gnider oss emot". Hon värjer sig mot att låsa in sin självförståelse i en berättelse, konstaterar att livet utgörs av ögonblick utan omgivande ram. Det ironiska är att boken ändå är full av berättelser, om än med andra i huvudrollen, och att det är de som fångar mig som läsare. Nikis försvinnande till Irland är en spänningsepisod på några tiotal sidor och bokens höjdpunkt. Samlandet av de slumpmässiga intryck och relationer som format berättaren görs också möjlig, smått paradoxalt, av hennes rationella och systematiska läggning. Hon må utnyttja den till att förskansa sin öppenhet, men att den finns där kommer att utgöra ett ständigt hot om att falla in i mönster.
Romanen är fyrdelad och det sista avsnittet handlar om berättarens mamma. Hon beskrivs inte med samma sökande nyfikenhet som de tidigare vännerna utan med en annan vördnad och känslosamhet. Klass och kön tangeras, vilka som har möjlighet att vara individer, vilka som trivs bäst i kollektiv, och det panoreras ut över sextio-, sjuttio- och åttiotalens tidsanda. Det får aldrig riktigt fäste. Boken är 150 sidor i medelstor stil, och jag ser ingen god anledning att den inte är det dubbla. Kanske hade berättelserna då behövt ta större plats? Jag vet inte, men jag är övertygad om att det som nu sägs kort hade vunnit på att bre ut sig. Och att jag önskar det är ju för att boken är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar