Den här lilla romanen har väntat på mig sedan jag köpte den på antikvariat i Karlstad i somras. Den östtyska ursprungstiteln är Der fremde Freund (den svenska översättningen följaktligen Den främmande vännen), men i Västtyskland fick den heta Drachenblut och så står det också på mitt exemplar.
En kvinna i fyrtioårsåldern redogör lapidariskt för sitt liv i Berlin. Hon är ensamstående (skild) och knappast intresserad av nära vänskaper, utför sitt jobb som läkare utan mänskligt engagemang och har någon form av kall men sexuell relation med grannen Henry. De hälsar på gamla bekanta, träffar hennes familj, besöker hennes uppväxtby. Av allt är hon oberörd och opåverkad, hon är sig själv till den grad att hon blir föga mer än ett dött ting. Hon hävdar sig vara ointresserad av att veta vem hon själv är. Hur rimmar det med att berätta i ett helt kapitel om sin skolgång och den vän hon en gång hade, om lärarnas propaganda och fängslade släktingar? Förträngningar är av godo, insisterar hon.
Kanske är det en övertolkning att se sublimerat DDR-förtryck i huvudpersonens apati. Bifigurer anklagar hennes generation för bristande disciplin. Men hon är ingen cynisk slacker, förljugenheten går djupare än så och den är isande gestaltad i flera lager. Med lite bättre tyska skulle jag nog uppskatta stämningen ännu bättre, även om boken knappast är svårläst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar