Den här boken är egentligen fyra böcker – Justine, Balthazar, Mountolive och Clea – men jag har dem i ett band och de är avsedda att läsas och bedömas som ett sammanhållet verk. Vad jag kunnat snappa upp rör det sig om något av en halvklassiker: mycket omtalad när den kom ut och en fast referens en tid därefter, men idag halvt om halvt bortglömd.
De fyra romanerna utspelar sig alltså i Alexandria med omnejd, under mellankrigstid förstår man, även om det ges få kronologiska hållpunkter. Egypten blev ju självständigt från britterna 1922 och i den nyfödda monarkin är Alexandria ännu en halvkolonial blandstad bebodd av muslimer, kristna, judar, engelsmän, fransmän, greker, italienare osv. Det är en stad nedsänkt i erotiska ångor. Här tilldrar sig vad som i grunden är en kärlekshistoria. En i förstone anonym figur (man får veta hans namn i tredje boken), en brittisk författare, förälskar sig i den gåtfulla judinnan Justine. Han bedrar sålunda sin Melissa, och Justine är å sin sida gift med den koptiske affärsmannen Nessim. I dessas kretsar rör sig också den homosexuelle mystikern Balthazar, diplomaten Mountolive, konstnären Clea och den spjuveraktige författaren Pursewarden med flera andra bifigurer av inte sällan europeisk extraktion.
Jag behöver knappast beskriva intrigen mer än så, för det originella med detta stora verk, det som givit det en plats i litteraturhistorien, är dess form. Författaren förklarar sin idé i flera förord. De fyra romanerna ska tillsammans gestalta samma förlopp i fyra dimensioner: tre rumsaxlar och en tidsaxel, i enlighet med relativitetsteorin. "Bokens centrala tema är ett studium av den moderna kärleken", säger han därtill i inledningen till Balthazar. Det kan väl inte bli mycket tydligare, men för säkerhets skull låter han romanfigurerna själva fundera på berättargreppet på flera ställen.
Jag hörde först talas om boken i samma veva som jag läste Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, som också den är fyrdelad; men, hade jag inte insett, på annat vis. Där berättas samma historia helt enkelt ur vardera huvudpersons synvinkel. I Alexandriakvartetten är det samma berättarjag i del ett, två och fyra. Endast tredje delens titel, Mountolive, anger huvudpersonen. Perspektivförskjutningen är alltså mer subtil än hos Alfvén. Första delen närmar sig Justine genom fragment, skärvor av episoder som läggs samman och alltmer fullständigar en mosaikartad bild av berättarens affär med Justine. Det är en suggestiv berättarteknik men utgångspunkten är en sorts resonerande nostalgi som blir för introvert för att verkligen måla fram en stämning. Andra delen berättar i princip samma sak igen, men nu har Balthazar fått läsa utkastet till första delen och lämnat ett korrektur med utförliga kommentarer. Därigenom kommer centrala intrigelement i annan belysning och lösa trådar plockas upp och dras ut åt oväntade håll. Tredje delen är den mest konventionella romanen. Den skildrar rakt och rättframt i tredje person Mountolives relation till Nessims mor Leila och hans karriär inom brittiska utrikesdepartementet. De flesta andra reduceras till bifigurer. Den här delen sticker ut mest och är uppenbart längst utsträckt i tiden, men det är ändå inte den som är avsedd att representera tidsdimensionen. Det är sista delen, som förvisso utmärker sig på så sätt att den utspelar sig kronologiskt efter huvudintrigen, men just därför framstår mest som ett bihang.
Man måste nog fascineras ordentligt av kompositionsfilosofin för att verkligt uppskatta den här romansviten. Det är helt rimligt att det ambitiösa experimentet imponerade på sin samtid, men alla vetenskapliga resultat blir till sist historia. Sextio år senare verkar det inte riktigt så spännande att tillämpa Einsteins fysik på litteraturen. Och vad finns då mer att fästa sig vid, när skelettet tappat intresse? En tunn intrig, antagligen avsiktligen så. Sidohistorierna gör inte mycket till och några av dem är skriande banala. Man lär sig snart att förutsäga perspektiveffekterna, och de gånger det händer något verkligt oväntat är det för att Durrell tar i från tårna med melodramatiska klichéer.
Jag har sett många nutida läsare hylla språket. Jag vet inte då vad man ställer för krav på stilistiken. Prosan är omständlig, trögt frampressad genom bestämningstung syntax, precis så som jag själv ständigt kämpar med att inte formulera mig. Så här heter det när det är som mest rafflande:
Jag kan inte påstå att något av det som följde kom an på min egen fria vilja – ty det vilda raseri som nu behärskade mig ingick inte i den klass av känslor som jag någonsin skulle ha igenkänt som tillhörande mitt rätta jag. Det överträffade i blind våldsam mordiskhet allt jag någonsin förr hade erfarit. I denna underliga tidlösa undervattensdröm kände jag min hjärna klämta som alarmklockan på en ambulans och skingra havsmörkrets sövande loja ebb och flod. Jag hetsades plötsligt av skräckens vassa sporre.
Det går ju att tycka om sådant här, och då och då är det vackert om än nyanslöst. Tyvärr är det en kongenial stil för melankoliska reminiscenser av ett i minnet uppblåst förflutet. Och det hos en person som i sig själv saknar alla engagerande egenskaper, en mycket brittiskt ordentlig herre, alltför korrekt och återhållen för att framsäga något poetiskt med trovärdighet. Berättaren uttrycker sig som om hans ord och insikter hade tyngden av Augustinus bekännelser, men de är ihåliga.
Hela projektet framstår som ett sökande efter sanning inom ramen för en mycket dammig brittisk chauvinism. De slutsatser om kärleken som nås genom intrigen och än mer genom långa, konstruerade monologer verkar specifikt knutna till en tid, plats och ett socialt skikt för vilka texten ingalunda väcker några sympatier. Det som blir intressant är just de dröjande koloniala formerna i det fria Egypten. Bröderna Nessims och Narouz kamp för kopternas ställning gentemot den muslimska majoriteten är hundra gånger mer medryckande än de engelska gubbarnas spekulationer om den gåtfulla Justines kvinnliga väsen. De två blir också de mest levande romanfigurerna, med känslor som går att känna och förstå. Hela tredje boken fokuserar mera på politiska intriger än på kärleken och vore läsvärd om den gick att läsa fristående. Femtonde kapitlet i den boken är det bästa i hela sviten, en ovanligt inspirerad scen där en desillusionerad Mountolive förklär sig till arab och genom sin nya blick på staden kommer till insikt om att öst och väst är oförenliga storheter.
Samlingsvolymen är över 800 sidor lång, vilket med min livsstil innebär två veckors läsning. Om jag verkar orättvist avfärdande i mitt omdöme så är det väl en utmattningseffekt. Den började lovande, fortsatte lovande, men höll inte löftet. Hela sista boken var sällsamt meningslös. Jag vågar inte säga att det här är dåligt – jag har väl för stor respekt för klassikerna – men det blev till slut riktigt långtråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar