Det är bäst att börja med det ytliga. Framsidan visar ett svartvitt raster av vågformer runt en svart fläck, något som kanske en gång varit en topografisk karta. Boken är tunn, kanske femtio sidor, utan sidnummer. Dikterna är åtskilda i en första och en andra del. I första delens sviter (korta, några sidor) ligger texten i över- och nederkant: några ojämna rader på vardera sida om ett tomrum. Mellan sviterna fyrradiga strofer i kursiv. Mitt i boken en bild lik omslagsbilden, men något utzoomad; kanske urskiljer man himmel, jord och hav. Andra delen består av omväxlande gravdikter i moderniserad epigramstil på fri vers, på vänstersidorna, och på högersidorna fragmentariserade variationer ur Vilhelm Ekelunds översättningar av grekiska distika, i kursiv.
Jag nämner allt detta för att redan här är jag tagen. Boken andas formsäkerhet. Det spröda typsnittet är klassiskt och bara en aning för tätt tillriktat, som för att få bokstäverna att gnissla mot varandra. Vilka ord som helst hade gjort en bra bok – nej, det är för mycket sagt såklart. Men estetiken är hemma. Och det är inte vilka ord som helst.
Tematiskt rör sig dikten på vagt postapokalyptiskt territorium, bland "mörkgröna regn", "ställverk och / stålverk strukturer som / omsluter sin tomhet av / gudar" och "serverhallen och matvarulagret där / cisterner sluter hårt om sitt vatten". Det är inte utan att tankarna rör sig mot Johannes Heldéns science fiction-poesi. Det är natt, det blinkar rött och hummar av radiovågor men det är väl inte steampunk, för varför inte vårt här och nu? För det talar "forumtrådar nära / ansiktet belyst" och då och då tillspetsad oro: "större skada är / glömskan hur ungar plötsligt / redan är vana / och tvättar sig själva och står i sitt nu". Plötsligt är vi i en indignerad nyhetskrönika och det kunde vara patetiskt, men skyddslösheten meddelas utan läsanvisning.
Ingen läsanvisning hjälper förresten mot de slingrande meningarna, uppbrutna över hackiga rader och över sidor. Det går inte att citera. Jag tar mig friheten att skriva om på prosa: "Vilka tystnader här, i vår tid utan märken har flyttfåglar gjort har sparvarna gjort vilka är rostiga klockor och bin som spretigt tänker sig lycka vara spasmodiska former av dagar som utspritt vecklar sig ut efter detta" – åh, det blir nonsens. Poängen är att utsagor som dessa inte går att hålla fast hela i huvudet. De måste smältas i bitar. Meningarna splittras över sidorna till små blänkande fraser, suggestiva ord – som i sin gåtfullhet inbjuder till att laga pusslet. Man sträcker sig därefter – men misslyckas, och det där blir man ju aldrig klar med. (Jag har läst boken fyra gånger, borde läst den fler redan men blev så otålig att formulera mig.) Prova förresten att läsa det andra "vilka" i meningen ovan som relativt pronomen ("som är rostiga klockor") – här finns också syntaktiska öppningar.
Bokens andra del tycks utspela sig i ett efteråt. Ett sista citat kan ej vara förbjudet.
Här vilar: En sten, torftig och naken i det
kalla vattnet, mitt i sanden, gjord av några
stjärnors minnen, förhårdnade. Vissa knackar
på stenvärlden för att vätskan ska rinna ut.
Till dig som passerar: Tystnaden är en liten
tröskel, kan också vara en hög med kvistar.
På nätterna hör jag fiskar rotera som kom-
passer. Det är tusen år sedan något hände.
Mystiken har koncentrerat sig: vad ska rinna ut ur stenen när man knackar? Vad menas med att tystnaden (den som nämnts många gånger i förra delen) "är en liten tröskel"? Vad är fiskarnas uppgift? Havet kan stå för urhavet, tidernas begynnelse, kanske detsamma som allt åter skall varda. Men på samma hav sägs också flyta plaströr och rosa badleksaker och det svärtas av olja. Visst är vi i vårt inte så lite apokalyptiska nu. Är det en glimt av hopp när ett barn sägs ha sprungit ner till stranden "för / att gräva ner någonting, vakterna tycktes slumra" (förlåt ett sista citat)?
Höger om dessa gåtor står Ekelunds marmorskärvor gråtande. Det kan de få göra, men det är Zimmermans ord som förundrar. Gåtorna är ju så bestämda. "Här vilar:" slås det fast, till mig som passerar. Och för den beläste blir hans lek med det elegiska distikonet ännu ett osäkrande inslag. Så där är ju konventionen att trycka dem, med rader i sicksack; men det är på grund av versmåttet (varannan rad är hexameter, varannan pentameter). Här, i denna tid långt senare, står bara den grafiska konturen kvar; grunderna har upplösts, versfötterna sköljts ut i strandbrynet och det elegiska budskapet grumlats. Förbittrats, klarnats?
Än en gång har jag lyckats skriva ett ganska så begeistrat inlägg som nästan bara bryr sig om diktens form. Zimmerman måste avsky mig? Han säger ju någonting angeläget med den här boken. Jo, men vad vore det för mening om han presenterade det på ett tråkigt sätt.
Det är ingen idé jag försvarar mig. Jag är själv ren form. Jag skriver detta i kostym med slips.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar