Jag har inte läst Werner Aspenström på allvar, bara i citat och här och där. Det har räckt för att väcka en aning om att han kanske är något för mig. Det igenkännliga men skruvade, "sardinen vill att burken öppnas mot havet" – vad finns det att inte gilla?
Den här antologin, utgiven av Werner Aspenström-sällskapet till vad som skulle varit hans hundraårsdag, får mig att tänka i andra banor. Och då kan jag luta mig mot ett pålitligt gäng: redaktör Staffan Söderblom samt Jonas Gren, Madeleine Gustafsson, Gunnar D Hansson, Elise Ingvarsson, Arne Johnsson, Ida Linde, Lotta Lotass, Eva Runefelt, Elisabeth Rynell, Lennart Sjögren, Jesper Svenbro, Peter Törnqvist och Hans Isaksson.
De verkar ha fått i uppgift att mer eller mindre utgå från en särskild dikt. Somliga tassar runt väl impressionistiskt, andra är klara och intressanta. Madeleine Gustafsson skriver om Aspenströms förmåga till uppmärksamhet. Gunnar D Hansson gör ett av sina dansnummer, svirrar sig via Montaigne och Bertil Malmberg till den bortglömde 1800-talsskalden Edvard Bäckström; men visst får Werner vara med på ett hörn han också. Lennart Sjögren gör en tydlig och personlig analys av den titellösa dikt som inleds "Den randiga katten spetsar öronen". Jesper Svenbro visslar om Platon.
Ett stundom ganska roligt sällskap, och det är väl inget fel på själva Aspenström heller. Det är mer en mättnadsfråga, kanske en modesak. GDH refererar Göran Palm som uttrycker vad jag också kan känna inför Aspenströms dikter: "en viss irritation finns där inför poetens konkreta mystik och ibland frånvända kunskapsvärld […] ett filter, ett avvärjande drag […] falsk närhet till läsaren", eller som Hansson själv säger: "en skyggt trevande storslagenhet". Elise Ingvarsson frågar sig: "hur träffar dessa dikter oss bild-misstroende, liknelse-trasiga och metafor-aggressiva boxare av idag? Är vi kapabla att ta emot dem? (Eller slår vi dem bara tillbaka på käften?)" Så grym vill jag väl inte vara. Men det är något med det fyrtiotalistiskt förkunnande tilltalet i kombination med en noga uträknad vardagsknorr som får det att stockas i mig efter ett tag. Inte alltid, det är stort och fint ibland. Men i längden.
Den som ensam i bräcklig farkost faller överbord
skall använda visselpipan som medföljer flytvästen.
Hoppet är att någon skall uppfatta signalen
och trots stormvarningen i radion
ge sig ut på det vida havet.
Hypotesen:
alla är vi bröder genom Adam.
("Visselpipan" ur Inre, 1969, citerad i Lotta Lotass bidrag.) Dikten tilltalar en läsare i behov av auktoritet. Den ödmjukar sig inte. Den har "perfekt magstöd", som Elisabeth Rynell formulerar det. Man lyssnar, imponeras, berörs där man ska, lyssnar, men börjar sedan flacka med blicken, applådera alltmer pliktskyldigt. Jag kommer att önska mig nämnde Göran Palms verkliga enkelhet, eller Anna Rydstedts obäddade ångestbotten.
Flera skribenter nämner förresten Szymborska, en poet jag har läst lite grann men inte fastnat i. Ja, den lilla boken har många öppningar hit och dit och var ingen bortkastad läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar