Vem kan låta bli att le åt en "Hvitsippe-varelse" med "Bröstsocker-hjerta" som i en hvälfd bergsal åhör "Taffelmusik och dans af allahanda mineraliska Andar"? Det är ju faktiskt oemotståndligt, renaste läslust, detta! Det trodde jag inte om Atterbom, som jag visserligen inte trodde så mycket om alls, för han är ju rätt bortglömd.
P.D.A. Atterbom (1790–1855) var den mest framstående av de s.k. fosforisterna, så kallade efter tidskriften Phosphoros, husorgan för ett gäng unga romantiker inspirerade av tysk idealism. Det jag för övrigt kan om denna rörelse vet jag genom Tegnérs brev (min sängbordslektyr). 1819 skriver han att Atterboms "poetiska lifsträd speglar sig på ena sidan i den metafysiska grummelpölen, på den andra i den sentimentala tårekällan" och att hans efterapare "hålla på att förfuska hela vårt sköna manliga språk till en parafras över o! och ack!" – ja ja, men så mycket hellre det än rakryggat vikingaepos i tjugofyra stolta sånger.
Lycksalighetens ö gäller väl för Atterboms huvudverk och jag tror det var mer bekant förr – minns att Pär Rådström utan vidare anspelar på det i Ärans portar. (Är det därifrån jag känner igen raderna: "Ja hulda Drottning, jag en yngling är; / Och mer, än någonsin, jag känner det!"? Eller är de bevingade ord?) Handlingen är inspirerad av en gammal saga. Huvudperson är den unge Astolf, kung i ett isigt nordiskt sagoland. Medan han går och drömmer om varmare trakter driver han vill i en ödslig skog och hamnar i en grotta, där de fyra vindarna bor med sin mor. Dessa berättar för varandra om syner och spratt i fjärran länder och Astolf lyssnar begärligt. Till sin lycka får han följa med Zephyr, västanvinden, till ett härligt land långt borta (åt … öster, borde det bli?). Hans stackars drottning Svanhvit lämnas ensam. Så långt "första äfventyret". Nästa del utspelar sig på Lycksalighetens ö, bland feer, nymfer och andra underbara varelser med namn som Theano, Lucinda, Spinarosa och Peribanou. Där härskar prinsessan Felicia; hon och Astolf förälskar sig genast och sjunger sånger om sin kärlek med mera. Så långt andra äventyret och därmed första boken av två. Läsarna fick vänta tre år på avslutningen.
Förordet är signerat Otto Fischer, som jag nu ser har disputerat på avhandlingen Tecknets tragedi. Om symbol och allegori i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö. Då är det därför han är noga med att göra den skillnaden: sagospelet kan å ena sidan förstås symboliskt, vilket betyder att gestalter i berättelsen är levande väsen som förkroppsligar en högre mening; å andra sidan allegoriskt, i vilket fall man ser allt i texten som blotta tecken för en sannare verklighet. Det där behöver man inte intressera sig för. Men Atterbom gjorde det säkert, och att han hade allvarliga teoretiska avsikter kan roa en smula när man glider över de glättigaste verserna.
På vers alltså. Till genren är det ett sorts läsdrama. Huvudsakligen trippar det fram på blankvers, men den varieras med daktylisk meter, alexandriner, infällda sånger på korta trokeiska rader och annat, oftast orimmat, men när det ska till att förkunnas något högt eller särskilt djupt känt blir det rim – Atterbom är väl så virtuos som Tegnér med hans tjugofyra versmått i Frithiofs saga, men så mycket friare, fräckare! Här är ju humor, ironi rent av! Andra äventyret börjar hos Felicias tärnor, sju nymfer vid ungdomens källa, framsorlande ur en smaragdklippa omgiven av palmer, lagrar och cypresser. Färgerna kunde inte vara grällare och dessa eteriska väsen talar givetvis på rim. Det är en stark kontrast mot vindarnas munhuggande i grottan, som man just läst. Det dröjer ett tag innan Felicia dyker upp i handlingen, men när hon väl gör det – naturligtvis är det på rim, i prydliga strofer. Bara för att komma av sig och ropa på sin tärna (på blankvers): "Jag minns ej mera slutet af den visan; / Hon är rätt artig – Laura! Laura! kom!" Nog måste väl Atterbom leka med förväntningarna här?
Men roligast är det i första delen. I motsats till Astolf, svärmisk, högtidlig och ibland ganska långrandig, står den ostyrige Zephyr. Han tillåter sig att bryta in med små snäsigheter i Astolfs oändliga drömmonolog om fjäderbuskar och agater. Han missförstår och tycks lyssna illa och när Astolf undrar om trollet Afund är ett riktigt troll, eller om det benämner "allegoriskt blott den last, som språket / Med detta ord betecknar?", genmäler Zephyr:
Du är mig underlig med dina glosor!
Hvad bryr jag mig om Språkbeteckning, Last,
Och om det Allegoriska? – Det ordet
Jag ännu aldrig hört i mina dagar.
När de landat på ön visar han upp "tjocka slägten: / Dryader, salamandrer, små undiner / Och sådant mer –". Han skänker Astolf en osynlighetsmantel, som – förresten! så lyckligt! – också har förmågan att göra honom lätt som luft, han som just behöver sväva upp i en blomkorg. Det är strösslat med sådana här lekfullheter – de måste ju vara självmedvetna? När Östan sitter och plitar ner en beskrivning av prinsessans sovgemak, drar sig till minnes kristallbeklädda väggar, alabaster och näckrosblad men avbryts titt som tätt av – Zephyr. ("Ritar han? / Hvad har han för sig? – Hör! han talar nu; / Ordentligen declamatoriskt! – Narr! –") Det är ju rena parodin!
Men knappast bara detta, knappast huvudsakligen, och till slut blir det allvarligt prunkande lite väl prunkande och det kan vara mitt tålamod som inte alltid forcerar det ålderdomliga idiomet, men när jag väl fångar tag i vad Astolf och Felicia faktiskt säger till varandra på snirkligt rokokorim så är det inte alltid så djupsinnigt. Men ofta förföriskt ändå, och stundom vackert:
FELICIA
rodnande, och vänligt förundrad.
När bröst mot bröst med varma vågor bäfva,
Hvi mötas läpparna så gerna då?
ASTOLF
När själ till själ på gästbesök vill sväfva,
De mellan sig den purpurbryggan slå.
Förresten: jag har inte gjort någon borrande analys, men är det inte beteckande (för vad?) att Astolf inte av naturen är svärmisk, utan sägs i början ha lärt det av sin hovmarskalk Florio? Och Felicia – hon är ju inte bara inbegreppet av Astolfs lycka, utan lär sig själv lika mycket av att möta honom; hon har aldrig vetat förr vad kärlek är. Lycksaligheten var ju nog innan han kom. Illavarslande inför fortsättningen, kanske.
Till sist, dock, för helvete, Nirstedt/litteratur. Korrläs era böcker! Det är okej att skanna av och OCR:a, men gör jobbet klart. Åtskilliga scenanvisningar har satts som repliker, indrag fallit bort, det står mu istället för nu och (så fel att det blir komiskt) nymfen med det visserligen otydligt könskodade namnet Naidion kallas för "Hen". Det är så mycket värre som många gamla ord och vändningar är svåra att uppfatta korrekt redan som rättstavade, och dessutom när hela verkets blomstriga charm går hand i hand med gammalstavningen och typografin. Jag hoppas någon skäms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar