Jag säger det direkt: den här vill jag ska läsas på min begravning. Lotta Lotass nya lilla diktbok, ett häfte närmast på 26 sidor netto, kan till stil och tematik (om det inte är samma sak här) läsas som en pendang till Rubicon / Issos / Troja. Vissa ord återses: "centnertung", hav och klippor, och inte minst ett skepp som "stävar". Men vart? Nu saknas den mytologiska laddningen, det avgörande ögonblicket, Caesar i det evigt pågående språnget. Rörelsen fortsätter övergiven.
Ingen kan kalla den förra boken för annat än karg, men denna är kargare. Raderna är korta, ofta bara ett ord: "sedan / endast / tystnaden som ljuder / ännu / endast / färdas / färdas / genom / tystnad / färdas / genom / stillhet / stillhet / sedan / endast / ännu / färdas / färdas". Det blir oläsligt i radsammandrag, oläsligt kanske även på boksidan om man inte läser högt – jag har inte ens försökt att läsa tyst. En så avskalad dikt kräver en gestaltande röst.
Det handlar om att färdas, genom rymd, genom tid, genom tystnad, över "stenhav". Färden drivs av en tvekan. Å ena sidan "stillhet", å den andra "röster"; å ena "tid", å andra "rymd"; "mörker", "ljus"; "något skymtar", "sjunker undan"; "alltid", "aldrig" – dikten vänder på orden som på som brickorna i ett Othellospel. Och plötsligt: "klockklang". Som den klingar! Aldrig har ordet "klockklang" gett sådant eko genom rader och rader av ord. Och under allt detta en ständig framåtrörelse "vidare", "sedan", "bortom".
Det är rena pianosonaten. Tempot, dynamiken och fraseringen är mästerligt hanterade. Samma ständigt återkommande ord laddas med ny betydelse för varje gång, förlorar aldrig något av sin kraft. Lotass retar ofta intellektet mer än själen. Den här gången tvärtom, och inte heller kroppen förblir orörd av språkets omedelbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar