Vad ska jag säga, vad ska jag göra. Jag tyckte mycket om Les Caves du Vatican, och när jag läser om vad jag skrev om den (för två år sedan) ser jag att den på många sätt liknar Les faux-monnayeurs. En ganska snurrig och vild berättelse om borgerliga hyss som resonerar om sin egen meningslöshet. Kanske är det bara en gradfråga: "mycket" istället för "ganska" snurrig. Kanske är det min franska som inte tränger ner i subtiliteterna, helst som de staplas så högt att väl den bäste får kämpa med att hitta botten. Kanske är det min outgrundliga olust att läsa romaner överhuvudtaget (varför har det kommit över mig?). Säkert alltihop.
Handlingen är i princip omöjlig att sammanfatta, så ostyrig som den är. Några huvudpersoner är mer centrala, i den meningen att de nämns oftare än resten. Bernard är en yngling som rymmer hemifrån när han råkar upptäcka att han är oäkta barn. Hans vän Olivier blir värvad av en präktig greve Passavent till chefredaktör för en ny, provokativ tidskrift. Oliviers farbror (morbror? jag har inte reflekterat över släktförhållandet) Édouard är författare och en stor del av boken är hans dagböcker, som för övrigt Bernard råkar komma över i början av romanen; det är så de slår sig i slang med varandra i något syfte jag inte minns. Där finns ett triangeldrama jag inte blir klok på, en lärare vars sonson ska hämtas hem från Schweiz, syskon och värdinnor och på ett hörn även titelns falskmyntare. Den realistiska romanens tredje persons dåtid ramlar då och då över i presens eller i berättarens anmärkningar, när det inte räcker med att genom själva intrigens skruvar och krumbukter klämma musten ur en stagnerad litterär form.
Allt sker liksom utan mål, det ena ger det andra, nya figurer introduceras hux flux och leder in berättelsen i sidospår. Personligheter utvecklas inte som man tror, människorna reagerar nyckfullt, händelser får oväntade konsekvenser eller inga alls. Figuren Édouard får göra några utläggningar om det här, apropå en roman han själv avser att skriva (med titeln Les faux-monnayeurs …). Naturalisterna, säger han, ville visa upp ett utsnitt av livet. Deras misstag var att alltid skära på samma håll: på längden, i tidens riktning. "Varför inte på bredden? eller på djupet? Själv vill jag helst inte skära alls. Förstår ni – jag vill att allt ska få plats i den här romanen." Resultatet blir sådant att jag klarar av att – inte hänga med, men åtminstone behålla någon sorts engagemang fram till halvvägs. Därefter tappar jag orienteringen och har svårt att minnas vem och vad jag borde bry mig om, och för all del även vem som är vem. Tji fick jag.
Att jag ändå kunde uppskatta hälften är till stor del tack vare Gides lätta stil; inte enkel eller avskalad, men på något sätt luftig, frisk. Han är lärd och vill något viktigt men har ändå något av gamäng i handlaget. Dialogen är ofta spirituell nog att tycka om oavsett kontext och han kan sina små ironier: "Vincent beundrade greve Passavent mycket mer sedan han slutat att ta honom på allvar." I tredje delens tolfte kapitel finns ett par stycken om personlighetens föränderlighet som jag blir mycket förvånad om Göran Schildt inte citerar i något sammanhang (i sin Gidebok kanske).
Jag ger Gide det här men nästa bok jag läser av honom vill jag begripa lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar