Lycksalighetens ö är ju inte Atterboms fria fantasiskapelse utan bygger på en saga. När andra boken utkommer, tre år efter den förra, ser sig skalden föranledd att understryka detta: han hade förutsatt "att de fleste, från sina barndoms-år, kunde påminna sig innehållet, och således äfven slutet", men då detta visat sig fel, och läsarna faktiskt inte alls förstått något av intertextualitet och underliggande budskap, har han inför verkets fullbordande "hufvudsakligen måst rigta sin uppmärksamhet derpå, att ej genom brådska försumma något, som kunde väsentligen bidraga till grundtankens tydlighet". Man skrockar nervöst: åh, nej. Nu ska vi ner i den metafysiska grummelpölen. Man väger boken i handen; den är hundra sidor längre än den förra.
Bok två består av äventyren tre, fyra och fem. I det tredje är Astolf alltså vorden kung på Ön, med sin vackra och underbara drottning Felicia. Men något ansätter honom vagt, något pockar – är den här tillvaron verkligen möjlig för en människa? Och han har bara vistats där några veckor. När han får veta att det samtidigt gått tre hundra år i hans hemland blir suget dit för starkt och han ger sig snart av, på en kortare återvisit som han tänker. Ja, det är väl i sammandrag. Det här avsnittet är långt och allegoriskt belastat. Pligten, Äran, Tiden med mera föresvävar Astolf och det är nog ett gott avhandlingsämne men sämre till lekmannanöje. Men ett inslag med en pjäs i pjäsen har nog sin pigghet för den som kan sin Tasso.
Fjärde äventyret däremot! Astolf återvänder till sin kalla nord och tas emot inkognito av en bondfamilj som en annan Odysseus. Genom dem får han höra vad han snart blir varse inne i staden: statsskicket är nu demokratisk republik och gamle Kong Astolf en halvt bortglömd sägen – enligt de lärde rentav en förkastlig "natur-myth". Nu härskar vetenskap och jämlikhet och fjolligheter som beslutande folkmöten och okrigisk utrikespolitik. Fulhet också; Astolf får höra att han är "otillbörligt grann" ty "Här hör en smula sluskighet till saken!". Han ledsagas runt bland hycklande småpampar och ämbetsmän som ingen makt har mot den skränande hopen. Det är omöjligt att sympatisera med författarens tendens, men roligt är det. Här kallas en simpel skräddare numera "costum-artist"! Naturligtvis står Astolf inte ut och flyger tillbaka mot ön på sin bevingade häst.
Femte och sista äventyret är kort. Astolf når inte ända fram innan han övermannas av Tiden och dör. Zephyr för honom i land, till den ängsliga Felicias stora glädje. Men ack! Hennes sorgekväden över liket hör till hela verkets vackraste partier och Zephyr ristar en inskrift som lätt kunde brytas ut och reciteras på en begravning:
Allt öfvervinns af Tiden,
Allt isas af hans anda,
Allt ser sin dom stå tecknad på hans änne!
För Menniskan får friden
Med nöjet ej sig blanda;
Det Sköna sjelft kan ej befria henne
Hon är blott ett af tvenne;
Berusad, eller plågad! –
Ack, olycksamma slägte,
Fördömdt till stoftets häkte!
Hvad båtar all den fröjd, som räcks dig rågad
Af Kärleken och Våren,
Då ingenstans en fristad finns – mot Åren?
[…]
(Kanske inte vilken begravning som helst.)
Det tål dessvärre att upprepas: Nirstedts utgåva är fullproppad av korrekturfel och faktiskt, efter att ha kvalts genom två volymer får jag säga det, ett hån mot Atterboms verk. När å och ä förväxlas kan man oftast gissa sig rätt, och att aftonens "lårglans" bör vara "tårglans", men att "ludda älskling" betyder "hulda älskling" är bortom min fjärrskådning, liksom att "sorti" är kod för "som". Värst av allt är att texten tycks ha korrigerats manuellt, men av en illiterat person utan kunskaper i dåtidens stavning som inte heller drar sig för att rubba versmåttet. Skäms, Gunnar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar