Även om jag varit säker på att han är bra har jag varit lite rädd för att ta mig an André Gide. Dels för att jag fick min första erfarenhet av honom med La symphonie pastorale för tolv år sedan och antagligen knappast fattade mer än att det handlade om katolicism, vilket kräver mycket vana innan det slutar kännas som att läsa om utomjordingar. Dessutom är Gide Göran Schildts stora husgud, som han ägnat många essäer (som jag läst) och en hel bok (som jag inte läst) med lovord av den där högtflygande existentiella sorten som var vanlig under efterkrigstiden, och som på mig brukar väcka intresse på ett så abstrakt plan att det snarast avskräcker.
Men, hur som helst, nu har jag läst Les Caves du Vatican, av ingen bättre anledning än att det var den jag råkade komma över på Myrorna i Västerås. Och det har varit ett nöje! Det tjänar inte mycket till att referera handlingen här, för den är snårig – jag skulle säga snårig mer än décousu, som det står på franska Wikipedia, dvs "lös i sömmarna". De hundratio år som gått har sett snurrigare saker än det här, säg Paul Auster; Gides lek med formen håller läsaren alert mer än den förvirrar.
Huvudspåret rör sig kring en fejkad komplott som gör gällande att påven rövats bort och blivit ersatt av en dubbelgångare. Några oskyldiga, borgerliga torrbollar – en fantasilös romanförfattare, en ängslig handelsman – dras in i något hemligt och allvarligt strax bortom deras horisont, medan den undanglidande figuren Protos (≈ Proteus kanske? han har många skepnader...) drar i trådarna utan uppenbart syfte, som en helmänsklig mefistofeles. Från sidan träder Lafcadio in, en yngling med omöjligt brokigt förflutet och lika osannolikt äkta son till en central figur. Han rör sig fritt genom handlingen, råkar stöta samman med de andra personerna och kastar rätt vad det är historien i en ny riktning – uttryckligen utan anledning.
Meningslösheten som tema (rentav det meningslösa brottet) känns igen från Camus, men det är trettio år senare. Jag ska inte göra några jämförelser, för det var länge sedan jag läste Främlingen. Den omotiverade, slumpmässiga handlingen står här i kontrast till den fjättrande konvenansen. Julius, författaren, avser att skriva en roman om just ett omotiverat brott – men är för fast i logiken för att tänka tanken till dess konsekvenser. Ryktet om påverovet både upprör och piggar upp dem: stabilitetens garant är rubbad och nu hotar kaotiskt tvivel, men det är också lite spännande, och kan till och med vara en tröst. Om påven är falsk är jag fri, avbördad en sträng auktoritet – men jag behöver inte ta ansvar för min frihet, så länge bara några få är införstådda med hemligheten. Det absolut sanna och rätta både finns och inte finns som det passar bäst; så rysligt bekvämt.
Gide kan vara elak mot sina romanfigurer på ett närmast brittiskt vis, hör (och stå ut med min snabböversättning):
Julius de Baraglioul levde under de förlängda verkningarna av en provisorisk moral, samma moral som Descartes underordnade sig till dess att han slagit fast de regler efter vilka han därefter skulle leva och föra sig. Men Julius temperament talade inte med sådan envishet, och inte heller hans tanke med sådan auktoritet, att han hittills funnit några större besvär med att inordna sig efter konvenansen.
Det är hjälplösa och löjliga människor, vilket bara understryks av författarens självmedvetna drift med trovärdigheten; han kan låta en figur plötsligt agera serietidningshjälte eller försätta honom i en serie av alltför billigt påhittade trångmål. Men även det kan ju hända. Fantasin har tillåtelse att vara löjlig, godtycklig och fri. Kanske går han någon enstaka gång över gränsen till det väl tramsiga. Namnen signalerar skoj: Amédée Fleurissoire, Lafcadio Wluiki, M. Defouqueblize... Men i slutändan är det inte entydigt vem som vunnit: den förstockade katoliken eller frifräsaren.
Religionen skulle alltså visa sig tämligen central i berättelsen, men det har nog aldrig tidigare i en fransk roman berett mig så få svårigheter som här. Kanske ger han religionen en ytligare roll än Stendhal och Balzac mfl. Romanen står i någon sorts realistisk tradition, men visar tydligt mot den kommande modernismen med sitt intresse för människans villkor utan Gud, och den låter till och med problemet återspeglas i berättandeformen på ett sätt som väl få dessförinnan brukade göra.
Mycket bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar