Fortsättningen på den älskade barndomsskildringen Nässlorna blomma. Jag läste (och tyckte mycket om) den för ett par år sedan, och det bör man nog ha gjort, även om fortsättningen kallas fristående.
Pojken Martin blev alltså tidigt föräldralös och har sedan fått slita hårt som sockenbarn på olika gårdar, men rymt och hamnat på institution. Nu är han tolv (och tretton, kanske fjorton) och fortsätter luffa runt i södra Sverige. Han tar påhugg hos bönder och jobbar på en torvmosse men vill vidare, västerut mot havet och friheten. Alltid lika fattig. Han kommer till storstan (måste vara Göteborg) och omsider får han mönstra på en båt.
Mer av samma, alltså. Det var ju bra i första boken men får andra bismaker här. Som liten knodd är Martin liksom en fisk som kliver upp på land och måste lära sig vad det är att vara människa. Han lär sig härma och ställa sig in. Att han blir en hycklare snarast hedrar honom under förutsättningarna, och drömmare, ja fattas bara annat. I Vägen ut fortsätter han att drömma och ljuga, men nu med luttrad självinsikt. Hans tidigare naiva lögner blir till självhävdelse och där blandas in hån och förakt, dels mot sig själv men inte så lite mot omgivningen. Man får väl förstå hans ångest. Svårare att svälja är att Martins stöddighet då och då glider över i författarens, inte minst i utfallen mot medmänniskornas oreflekterade pladder till språk (säger poeten). I sådana stunder, och i plötsliga moraliska insikter som tillskrivs Martin, och i försvaren för hans goda karaktär, vill man värja sig mot Martinsons skickligt lyriska prosa såsom nästan manipulativ.
Jag känner mig orättvis som resonerar så, och är det kanske. Det är för all del en bra bok, men jag undrar om den inte hade varit lite bättre om den inte låtsades skilja på författare och huvudperson.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar