Mickaela Persson debuterade 2022 med En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Någon uppmärksamhet i övrigt verkar hon inte ha fått. Nu kom just en andra bok med lika vacker titel: Fläderälva vid språkets månbelysta källa. Överdådig, överlastad, men vacker, eller hur?
Jag läste den och läste om debuten häromveckan. De skiljer sig åt på vissa sätt, men poetens röst är lika framträdande i båda, lika mogen och, vill jag säga, unik. Till nödvändig bakgrundsfakta hör att Mickaela Persson är blind, eller "ser från födseln endast ljus och mörker" som presentationen lyder. Hennes dikter rör sig (därför?) i en sorts teatralisk dagdrömsfantasi och är sprängfulla av sinnlighet: dofter, smaker, röster, prassel, ja faktiskt också färger. Det är kärlekspoesi. Lesbisk. Jag kommer någon gång att tänka på Eva-Stina Byggmästar i det uppskruvade, nästan kitschiga sättet att vältra sig i känslorna, och Persson griper efter de mest storvulna symboler för att gestalta dem.
Fläderälva är tvåhundra sidor ensidesdikter i elva sektioner (bara det en oförvägenhet) som handlar om diktjagets förälskelse i sin lärare på introduktionskursen i lingvistik.
Dalälven forsar när vi går över bron.
Jag har pappas jacka rufsigt hår
och en ljudfil med din stämma:
mango äpple krossad sammet
pistageglass blåeld sunset yellow
crème brûlée oceaner silvermåne rök
vide viol indigo vattenmelon …
Du andas på inspelningen.
Fångade andetag av flädervin.
Brusande regnbåge i mitt öra.
Det myllrar så här av frukter, ädelstenar, blommor och drycker, och av gudinnor och musik och av någon anledning söderhavsmiljöer. Men diktsamlingen är också en sorts studiedagbok om lingvistik. Kärleken och de nya kunskaperna går hand i hand:
Den grammatiska termen kasus
härstammar från grekiskans ptosis
som är ett fall
och från latinets cadere
som betyder att falla.
Jag har handlöst fallit
i havet av genitiv.
Du kallade mig klok
när jag sade att genitiv förutom nominativ
är de svenska adjektivens enda kasus.
Många dikter börjar med en förklaring av någon språkvetenskaplig term för att, som ovan, bryskt övergå i dess metaforiska tillämpning på kärleken till läraren, Eva. Ibland är kärleksledet så underordnat att det mer liknar sakdikt om ikonicitet, morfologi eller perfektiv aspekt. Men alltid finns ett slags barnslig fascination som håller dikterna samman, även när de går på och blir nästan babbliga i sina uppradningar av bilder och liknelser: "Varför är alla oense om månens färg? / Somliga hävdar att månen är blå / andra säger den är av silver. / Gulvit som grädde? / Bländvit som diamant? / Brandgul med flammiga ljusgrå partier?" Sapfo står motto till ett kapitel. Man tycker sig då och då läsa en pratglad Sapfo som är mer intresserad av sin egen nyfikenhet än av koncentrerad kommunikation, och det är bara härligt. Det görs heller inga försök att gjuta ihop kärleken, lingvistiken och diktens eget språk till en komplex helhet som är större än de tre delarna. Länkarna emellan är ytliga, ofta banala. Varje dikt är en avslutad tanke. Det kan bli lite repetitivt (jag vet inte hur många gånger verbmoduset optativ får stå för längtan) men det understryker bara att det här är direkta dikter, utan andra omvägar än små läckra piruetter, och absolut inte självmedveten metapoesi.
Eller? För det händer något med språket genom anhopningen av sinnesintryck och inkongruenta metaforer.
Namnet Eva brusar vitt
formar en stjärnbild
sju prickar över bladet.
På punktskrift är namnet
som en vilande ballerina
i klockformad krinolin.
Toner av Eden sandelträ och ekmossa.
Tre bokstäver av mörk biskvi.
Den bildvärld som skapas genom dikt efter dikt går inte ihop, kränger hit och dit mellan tyger och nötter och himlakroppar och popsånger. Men det har inget med surrealism eller sökta bilder att göra. Vissa ord och fraser återkommer med underlig självklarhet: "krossad sammet" till exempel. Mejeriprodukten ghee och "Kathy's song" av Eva Cassidy. När de används i en liknelse för tredje eller fjärde gången upphör de att vara poetiska effekter. De är del av en exakt och okonstlad verklighetsbeskrivning där tyll, undiner och färgen blå hör naturligt samman med cikoria, mango och orten Dala-Järna. Kanske är det självmedvetet ändå, i meningen precist och avsiktligt, men aldrig poserande.
Just frasen "krossad sammet" finns redan i debutboken. Även den är historien om en kärlek, men avgjort mer drömsk, mindre glättig och mer mystisk. Finns ens Oksana, Xenia och Belle, om de inte är samma figur? Stora delar av boken går att läsa som diktjagets dagdröm vid poolen på Almåsa havshotell:
Tjejen i solstolen luktar bourbonvanilj.
Hon ligger bredvid mig och pratar ryska.
Kvällen har två ljusa rökringar
under sin varma fuktiga hud
och rymden har vänt på dygnet
med förstulet skiftande kattögon.
Tiden har lyft undan babusjkadockans lager
och bara en liten figur är kvar i sanden.
Kvällen.
Det är en lätt dimma av Kahlúa och mjölk
och jag vet
att jag aldrig vågar prata med henne.
Koncentrationen är högre (se den fina tvetydigheten i "rymden har vänt på dygnet") och logiken mera suggestiv än i Fläderälvas raka jämförelser. Här målas mer konsekvent upp en stämning av georgiska vingårdar, sibiriskt mörker, whisky och mörkröda långklänningar och det är kort sagt förföriskt. Den nya boken tar ett steg mot det mer transparenta, men insisterar också, inte minst genom blotta omfånget, på en idiosynkratisk mystik som jag är glad att få betrakta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar