Jag vet inte om det här är en levande minor classic bortom det att Modernista återutgav den i sin gula serie 2009. Minns någon den? One hit wonder kan man också säga. Det var författarens debut vid tjugofyra och sedan kom bara en bok till trettio år senare.
Kortromanen (cirka 70 sidor netto) börjar med att en rysk pansarkryssare, uppenbart inspirerad av dito Potemkin, dundrar in längs ån i den lilla arbetarbyn Grusviken, rör upp slam och kraschar mot en bro. Något litet om invånarnas reaktioner följer, innan ett längre avsnitt om ett lyxhotell på Bahamas där direktörer, turister och infödingar drabbar samman i förvirrande våld. På slutet knyts allt ihop i Grusviken, i något som är rätt mycket arbetar- och klasskildring.
Den har ganska mycket av debutroman: kort och klatschig och vill mycket. Energin har den absolut, allt är skrivet i en mycket expressiv stil med häftiga metaforer och konstiga infall, talspråk ibland, ibland brev eller engelska eller utropstecken. Som en ung debut kunde låta på den tiden när det tuffa var svår modernism.
Den tar sig i sista partiet, när texten har hunnit ackumulera mening och referenser som en snöboll. Sveriges konung står i fabriken och bugar för sig själv ("Sådan var hans saknad efter hovmarskalken!") medan pansarkryssarens kapten Vassilij agiterar för de vilda arbetarna. Det är åtminstone estetiskt effektfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar