Lars Ahlin är en stor och produktiv författare som jag fortfarande har ett alldeles för anonymt förhållande till. Det här min första. Hans första också, efter tio års ihärdiga försök att få debutera (vilket han beskriver i de senare upplagornas förord).
Kan man räkna honom till arbetarförfattarna? Brukar man? Debuten handlar i alla fall om en nittonårig ung man på drift genom norrländska byar och städer (och till sist Stockholm), arbetslös i depressionens tidiga trettiotal. Han slår sig tillfälligt i lag med andra trashankar, blir inbjuden i ena stugan och utskälld i nästa, lockas att begå inbrott och hänger med en mattskojare från stad till stad. Ett slags Vägen ut möter Möss och människor möter … något annorlunda, mer filosofiskt stringent. Tonio Kröger? Å ena sidan roadmovie, å andra sidan socialistisk idékritik uttryckt som utvecklingsroman.
Tåbb tyr sig till kommunistiska manifestet som till en helig text. (Parallellerna mellan politisk övertygelse och religiös tro är genomgående och blir till slut helt explicita.) I manifestet ser han inte blott en samhällsanalys utan en dömande lag. Där står att endast arbetet kan frälsa proletären. Men han som står utan arbete, han är då en trasproletär! Det är den nedrigaste sorten, som rätt vad det är kommer låta sig köpas för reaktionära syften. Hans enda hopp står till att åter bli "insläppt i produktionen". För att göra en lång historia kort utsätts denna hans tro för olika prövningar i kontakten med människor han möter på luffen. Han lär känna flickor som han lämnar igen för marxismen; hans politiska snuttefilt är bara hans och tål inte att utsättas för mellanmänsklighet. Man kan säga att han klär sin omognad – osäkerhet, enkelspårighet, dålig självkännedom, svajig empati – i socialistisk dräkt.
Det där hanteras tydligt men smidigt gestaltat genom större delen av boken. Hans ideologiska dubier eller vacklande tro är lika mycket realistisk psykologi. Och inte bara Tåbbs, de runt omkring honom också. Naturligheten med vilken miljöerna skrivs fram är imponerande. Bifigurer får ta den plats de för tillfället vill: plötsligt kan Tåbb smälta in i bakgrunden och inte nämnas på tio sidor medan röjiga killar på värdshuset sjunger visor och dividerar om småpengar, sedan är han där igen som om ingenting hänt. Små utflykter på kollektivromanmark. Språket spänner stilsäkert över en bredd som inte finns idag (nu kommer min käpphäst igen), från kåkfararslang till bibelcitat via en lyriskt stiliserad normalprosa som vittnar om beläsenhet från ett helt folkhögskolebibliotek.
Mot slutet finns en lång scen där en äldre bifigur läser en allegorisk novell och gör en utläggning om Luther, Marx och individens roll i samhällskonflikterna. Tåbb genomlider sedan kval och lidanden värdiga Dostojevskij följt av en etisk omvärdering som är tre delar vuxenblivande, sju delar dialektisk syntes. De sista sidorna utspelar sig några år senare och det är rena kärleksromanen, med vedhuggning och varma blickar hemma på familjegården; äntligen kan Tåbb och hans älskade få varandra, tack vare insikten att "den manligt renkönade kulturen och civilisationen [borde] ersättas av en mera mänsklig där den manliga och kvinnliga ingått en oskiljbar förening". Förvånande vändning men inte dåligt. Men bäst är de tre fjärdedelar där filosofin spelar charmigt tvärsäker andrafiol bakom Tåbbs äventyr i fattigsverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar