Det kändes rättvist mot mig själv och bokhyllan att läsa om den här boken, som alltså var min första Gide en gång för länge sedan. Jag skrev i inlägget om Les Caves du Vatican att det måste ha varit för mycket katolicism i denna; nej, för huvudpersonen är protestant. Och bor i Schweiz. Vad nu det har för innebörd, å andra sidan.
Pastoralsymfonin är en kortroman i form av en dagbok – först återblickande anteckningar, sedan i takt med handlingen – förd av en man som försöker tvinga på världen sin snäva förståelse av den, vilket får tragiska konsekvenser. Däri påminner den till det yttre om Doktor Glas, även om jämförelsen inte bör dras för långt. Berättaren är en landsortspräst som finner ett hittebarn, en blind och stum flicka i femtonårsåldern, som han mot sin hustrus ogillande släpper in i sin familj. Han uppfostrar henne, lär henne tala och lär henne om världen. Han kallar henne Gertrude. Hennes blindhet är hennes stora lycka. Det finns bibliska belägg för att den som inte kan se är utan synd, och mer än så: Gertrude är så ren att hon kan höra på rösten när en människa far med osanning, hon är vetgirig, uppmärksam och nöjer sig inte med dunkla idéer om tillvaron.
I sin entusiasm över att ha funnit något så obefläckat gör prästen Gertrudes lycka till en avgud. När hans egen son fattar tycke för flickan sätter fadern ner foten: hennes rena själ får inte grumlas. Hon är liksom fåglarna, vilkas "enda funktion är att känna och uttrycka naturens vidsträckta glädje". I sin alltmer desperata läsning av evangelierna, för att hitta bortförklaringar till sin egen förbjudna kärlek till Gertrude, finner han att "glädjen, som förhindras av vårt tvivel och våra hårda hjärtan, är för den kristne ett påbjudet tillstånd ... Varje varelse måste sträva mot glädjen".
Det är kusliga utsikter för människan om hennes villkor är så kringskurna. Om glädjen och lyckan förminskas till tomma axiom. Det inser också Gertrude, som börjar ana att prästen undanhåller henne allt det fula, svåra och tvetydiga i världen. Vad är det att önska åt någon annan? Berättaren kan läsas som en religiös fanatiker – av den mindre utstuderade sorten, som bedrar sig själv mer än andra – eller som en tyvärr alltför ordinär man med ty åtföljande hämningar. Hans fru visar tvekan, irritation, förbittring, uppgivenhet och mycket annat inför skeendena, men han förebrår hennes brist på enkel glädje istället för att försöka förstå hennes rikedom av mänskliga reaktioner. Han svarar bara inför Gud.
En helt annan bok än Les Caves du Vatican, men lika bra – tänkte jag säga; nej, det är den väl inte riktigt. Men bra. Religionen kan återigen förstås mer som etik än som någon särskild dogm och liturgi. Inga mässhakar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar