Min första Per Wahlöö – dvs. jag har inte läst Beckböckerna. Generalerna gavs ut samma år som den första av dessa men är fristående och handlar om något helt annat. Jag har läst den i Piratförlagets pocket från 2006, den med det infantila omslaget (googla så får ni se).
En liten ö har brutit sig fri från en kolonialmakt. Befrielserörelsen inrättar ett slags utopistisk anarki eller frihetlig socialism, utan lagar, val eller tvång. Ett visst mått av hyckleri (som en ekonomi baserad på sexturism) förtar nog ändå inte de goda avsikterna. Men en reaktionär fraktion gör militärkupp som följs av ett inbördeskrig och nu står en av de centrala figurerna i det gamla styret, korpral Erwin Velder, inför krigsrätt. Romanen har formen av 350 sidor transkriberad militärrättegång, om det kan hetsa upp någon.
Det är rätt snitsigt hur alla figurer har namn som klingar spanskt, tyskt, engelskt, rumänskt och mer därtill om vartannat, vilket baksidestexten av någon anledning förenklar till att landet är latinamerikanskt. En bit i taget vecklas historien ut genom vittnesanföranden från den åtalade och åklagarens uppläsningar av brev, kommunikéer och andra dokument från båda sidorna i konflikten. Ja, jag kan inte låta bli att sympatisera med de kanske övermåttan naiva men välmenande socialisterna. Eller vad man ska kalla dem; det de står för är något mer nyanserat än ett ord kan göra rättvisa. Och det är just det allt hänger på: till skillnad från den regim som åtalar honom erkände Erwin Velder och hans likasinnade nyanser. Han är den enda i rummet som uttrycker mänskligt komplexa känslor, han är ärlig med sin och sina vänners tvekan, sviktande lojaliteter, oklara viljor och vagt definierade roller i den lösa samhällsordning de skapade. Sedan, när inbördeskriget blev allvar, gav sig de samvetstrognaste idealisterna av, och det som varit en fråga om visioner kom alltmer att handla om rå makt. Hur det än är, krigsrätten har slagit fast att Velder är och hela tiden har varit soldat och dömer alla hans handlingar därefter: vanan att dela på överbliven proviant är nu stöld, en spontan fotbollsmatch är vårdslöshet i tjänsten.
Den kontrasten är helt avgjord. Nyanser mot svartvitt. Man kunde tänka sig att författaren lånade lite av nyanserna till sin egen gestaltning av konflikten, men istället har han skapat en rad farsbetonade karikatyrer. Major von Peters framhärdar med dödlig (hjärndöd?) envishet i sina klagomål på den åtalades ordval, löjtnant Bratianu skriker fram sina anklagelser med oförändrad uppbragthet och ordförande överste Orbal slumrar ofelbart till under longörer men piggnar till vid sexualförbrytelserna. De är inga cyniker eller opportunister, knappast hjärntvättade heller, utan bara rätt blåsta. På ett trots allt roligt sätt, måste jag erkänna. Stackars Velder själv tvingas stå i givakt och läsa upp sina långa vittnesmål. För att underlätta för minnet har man funnit att "kirurgiska ingrepp [...] har en viss förmåga att stimulera viljeansträngningen", nämligen "fem amputationer, en ögonoperation och en partiell kastration". Det är rena Monty Python! Samtidigt haltar dialogformatet en aning. En femtedel av texten är käbbel om formalia och det måste till några konstiga bortförklaringar för att förvandla förhörssituationen till en något så när löpande återberättelse av handlingen.
Till syvende och sist kanske boken framför allt vill vara underhållning. Den seriösa handlingen blir ren krigsaction mot slutet, med truppförband och haubitsattacker och sådant. Men det är en charmig bok; en smula lättsinnig kanske, men kul, och berättad med energi. Utgåvan bifogar motiveringen till SvD:s litteraturpris 1965, som tar det hela på fullaste allvar. Så vad vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar