Antagligen Bölls mest kända bok, tack vare filmen som det här omslaget är hämtat från.
Katharina Blum drar med sig en kille hem från en fest, som visar sig vara efterspanad av polisen för mord och bankrån. Hon blir följaktligen förhörd och det hela läcker ut till pressen, och i synnerhet till tidningen ZEITUNG – verklighetens Bild, som Böll hade mer än ett horn i sidan till. ZEITUNG utmålar Katharina som iskall psykopat och lättfotad kommunist, förvanskar vittnesuppgifter och förföljer och trakasserar närstående, vilket leder till att hon under förevändningen att låta sig intervjuas bjuder hem en journalist och skjuter ihjäl honom. Ganska iskallt agerat förvisso? Skandalpressen lyckades ljuga fram sin verklighet, kan man säga. Lika illa som deras framfart är förresten alla påträngande män som antastat och antastar Katharina.
Berättarrösten liknar på ytan den i Grupporträtt med dam från 1971, i vilken "förf." berättar i protokollartad form om en frånvarande huvudperson genom att referera vittnesmål från hennes närstående. Det är en renodlad efterkrigsroman och den byråkratiska stilen blir ett sätt att nitiskt gå till botten med skuldfrågorna – nervöst och ibland direkt rörande. I Katharina Blum får rapportformen en annan effekt. Berättaren gör sig stram för att spegla fiendens (tabloidernas) cynism. Han utgår från polisförhörsuppgifter men kan inte avhålla sig från ironiska spekulationer – det kan vara lustigt, men det är inga nycker utan överlagd sarkasm. Jag har svårt att finna det lika sympatiskt, men får också en känsla av att man måste ha varit där och läst Bild 1974 för att fatta.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar