Det är 1962 och den åldrande mr. Albert Carlson i Laguna Beach minns sin uppväxt i Småland, därifrån han emigrerade för fyrtio år sedan. Allt han tror på i livet har han lärt sig av sin storebror Sigfrid. De fångade gädda, slog med lie, älskade sina kaniner, förundrades av kvinnkönet och ryste inför slaktar-Jonas knivar. Sigfrid svor att aldrig tjäna döden men lockades att ta värvning och dog ung. Albert skulle bli vetenskapsman men ödde bort livet som mäklare i USA. Nu är det dags att summera vad som betytt något.
Innan den här boken hade jag av Moberg bara läst Min svenska historia, som handlar om att vår allmoge i allan tid varit redigt folk som harvat, plöjt och tappert stridit mot fogdar (långa utläggningar om Engelbrekt och Dacke). Så ock här (förutom fogdarna). Det är starka berättelser om mod, svek och rädsla i en liten och fattig värld, där människorna har sina karaktärsbrister men ingen kan anklagas för att se grumligt på vad det är att leva. Sanningen är enkel, bitter och rejäl.
Jag låter mig gärna förföras av de kunniga skildringarna av slåtter och slakt, röras av moderns sorgliga fromhet och mera. Lyckligtvis tar det där mer plats än ramberättelsen. För där insisterar den gamle Albert på att utvinna en livsvisdom av erfarenheterna, och resultatet är varken oväntat, komplext eller subtilt. Förstås inte meningen heller, men ska man klubba läsaren med rå enkelhet krävs att man är lyhörd och ödmjuk och Moberg är varken eller. Han skriver i en muntlig berättarstil, staplar korta banaliteter, men utan att lyssna på läsaren eller tvivla en sekund på sin metod. Figurerna som befolkar Laguna Beach luktar managementfabel. Jag tror inte på moralen och hade inte velat umgås med författaren men som uppväxtskildring är det en stark bok.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar