En namnlös stad i Frankrike, tidigt 1600-tal. Den stilige prästen Urbain Grainier drar kvinnornas blickar åt sig. Han är bildad och orädd och han vet det. Det är en tid av strider mellan katoliker och hugenotter, mellan kardinal Richelieus maktanspråk och den lilla stadens försvarare. Det räcker med några struntsaker och Urbains nonchalanta vägran att foga sig för att han ska råka i maktens skottglugg. Några förment demonbesatta nunnor pekar lämpligt nog ut honom som trollkarl, och mot det hjälper intet.
Liksom i (tror jag) alla Eyvind Johnsons efterkrigsromaner finns ett rättspatos i botten av stort, existentiellt mått. Boken bygger på ett verkligt fall där prestige och politiskt intrigmakeri skickade en oskyldig till bålet, men temat är ju evigt. Vår egen tid, till exempel, saknar ju inte opportunism och drev på lösa grunder. Urbain är här sanningssägaren som får yttra sådant som: "Varje domare som dömer fäller också ett domslut över sig själv – och det går till eftervärlden." Det är en fruktansvärd historia. Han är den ståndaktige, och det är starkt.
Men bara tack vare kontrasten. Lika mycket huvudperson är den lågmält tragikomiske assessor Drouin, Urbains gamle vän och en hopplös chronschough, beläst men inte mycket mer. Berättelsen återges till stor del genom hans dagboksanteckningar: förnumstigheter om årets vinskörd och tillökning i familjen, samma tjatiga citat ur Cicero och då och då små överslätade rysningar åt den politiska situationen. Men varje sak har två sidor, och går inte båda lite för långt... "Tänk om mänskorna äntligen kunde ta sitt förnuft till fånga och låta bli att bråka!" Det enda mod han uppvisar är att som vittne till skenexorcismen peka ut felen i djävulens latin. Åh, så löjlig! Nog är han ömkansvärd, som bara vill leva sitt lugna och logiska liv. Aldrig ond, bara blind. Men aj vad vi är många som kan känna oss träffade.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar