Sedan den här boken kom, hösten 2018, har den hunnit bli något av en standardreferens i kulturdebatten. Här tar sig filosofen Jonna Bornemark an samtidens fixering vid mätbarhet, yttrande sig inte minst i styrning av offentlig verksamhet baserad på exakt dokumentation enligt förbestämda mallar. Värdefull arbetstid inom skola, vård och omsorg går förlorad i administration när det blir viktigare att redovisa lässtunder, måltider och promenader än att genomföra dem. Samtidigt döljs de värden som inte går att konvertera till siffror i matriser: omdöme, närvaro, medmänsklighet och så vidare. Detta brukar grovt benämnas "new public management".
Bornemark har åtagit sig uppgiften att visa hur detta system bottnar inte bara i de senaste årtiondenas nyliberalism, utan djupast i en kunskapssyn som varit på frammarsch alltsedan tidigmodern tid. Fröet till den moderna världsbilden finner hon hos Descartes, vars tudelning av människan i cogito och res extensa – själ och kropp – var början till undantryckandet av ande, känsla och tro till förmån för materia, förnuft och säker kunskap. Från honom har man dragit ut linjerna ända dithän att allt anses reducerbart till död materia styrd av orsak och verkan. Naturvetenskapen, som studerar detta världens sanna stoff, får stå modell för kunskapen överhuvud, med konsekvensen att sanningar som inte kan formuleras i förment objektiva termer betraktas med misstänksamhet.
Det är lätt att ta vår samtids rationella kunskapsbegrepp för självklart, men här kommer två renässansfilosofer till hjälp. Bornemark lånar idéer från Nicolas Cusanus och Giordano Bruno – verksamma i brottet mellan medeltid och modernitet – för att sätta kunskapssynen i perspektiv. Huvudbegreppen här är ratio, intellectus och icke-vetande. Ratio är människans förmåga att ordna sin verklighet i generella kategorier, vilket är nödvändigt för att alls kunna urskilja något begripligt i det kaotiska kosmos. Men dessa kategorier är inte fastställda en gång för alla, utan ständigt omförhandlingsbara. Intellectus är vår förmåga att fördomsfritt vända och vrida på vår inrutning av världen. Med intellectus kan vi se de enskilda tingen för vad de är och dra upp nya gränser efter situationens behov. Nya kategoriseringar är alltid möjliga. En återkommande bild är världen som en cirkel som vår kunskap approximerar i en månghörning. Glappet däremellan är icke-vetandet. Kunskapen omgärdas ofrånkomligen av icke-vetande, och fruktbar kunskap är den som låter sig näras därav, med hjälp av intellectus.
Felet i samtiden är alltså en övertro på ratio. Vi tar våra kategorier för givna. Icke-vetandet har förminskats till något ännu inte känt i takt med att uppfattningen om alltings principiella vetbarhet fått fäste. Intellectus uppgift att söka sig nära icke-vetandet och känna in andra möjligheter har vi blivit helt blinda för.
Nu har jag hållit mig på en väldigt abstrakt nivå, och det gör för all del även boken till stora delar, men Bornemark går också ner på jorden och exemplifierar med fall ur verkligheten. Hon beskriver utmattningssyndrom, stress och en utbredd känsla av meningslöshet hos anställda inom vårdande yrken, visar hur krav på evidensbaserade metoder utarmar skola och psykiatri, hur humanioran skjuts i periferin samtidigt som den tvingas in i rigida normer för vetenskaplighet. Det hela kokar ner till en plädering för att bejaka vår okunskap och uppvärdera det mänskliga, se människan och hennes livsvärld i all deras levande, meningsskapande komplexitet.
Därmed anser jag mig ha gjort boken innehållslig rättvisa och kan övergå till elefanten i rummet. Eller vad som borde vara det. Boken är så frustrerande dåligt skriven. Jag känner mig lurad som inte har läst ett ord om detta i de hyllande recensionerna. Prosan påminner om en medioker studentuppsats på B-nivå: oinspirerad och slarvig. Satsradningar, felvalda prepositioner, upprepningar och otydliga syftningar finns i snart sagt vartenda stycke. Hon verkar inte känna till många fler anföringsverb än "påpekar" och använder det även när det borde heta "påstår" eller "hävdar". Några exempel ur den väldiga högen. Intellectus praktiker av att förhålla sig till icke-vetande innebär att man övar upp tekniker av att inte kontrollera och redan veta vad som är viktigt och vart jag är på väg. Vad gör dessa "av"? I föregående mening står "icke-vetandet" i bestämd form – handlar det om ett annat icke-vetande nu? Vem är man och vem är jag? ... jag hade ett jobb som innehöll en hel del etisk stress och som jag bejakade över alla rimliga gränser. Vad innebär det att bejaka något över alla rimliga gränser, och kan man "bejaka" sitt jobb? "Innehåller" själva jobbet etisk stress, är det en del av arbetsbeskrivningen? Intellectus är här intimt förbundet med förmågan att vara ett rörligt subjekt och därmed av att vara levande. Ratiosystemet innebär att vi förlorar kontakten med intellectus allt mer och att ett pedantiskt system kan uppstå. Det framgår inte av sammanhanget vad "här" syftar på, och återigen, vad gör "av" i den meningen? Och systemet innebär att ett system kan uppstå? [Konsten och andra intellectuspraktiker] bedöms ofta handla om något rent subjektivt som likt ett samtida smakbegrepp bara säger något om hur just den här individen uppfattar en viss situation. "Konsten" fyller samma roll för vetandet som "ett samtida smakbegrepp" – hur är det möjligt? Det ena en verksamhet, det andra en konceptuell abstraktion. Ska det stå "i enlighet med ett samtida smakbegrepp"? Detta är konstens kritiska potential, att undersöka sin samtids centrala system och begrepp, och här blir konstens samhällsrelevans högst påtaglig. Genom att tillhöra olika traditioner odlar vi delvis olika ratiosystem inom ett större ratio (liksom det inom en kultur kan finnas en manlig och en kvinnlig tradition, vilka är hierarkiskt ordnade). Vilka är "vi", som tillhör olika traditioner? Konstnärerna? Sammanhanget ger inget svar. Alla människor? Den icke-restriktiva bisatsen i slutet antyder att "en manlig och en kvinnlig tradition" av nödvändighet är hierarkiskt ordnade, men dessa "kan finnas", de måste inte.
Man kan invända att jag är snarstucken nu och borde se till innehållet istället för att, som en god pedant, haka upp mig på ordval och kommatering. Men felet är värre än dålig korrekturläsning. Det går inte att illustrera det med lösryckta exempel. Oklara syftningar och felanvända ord gör att man ständigt måste forma sannolika hypoteser om vad hon egentligen menar, vilket gör texten svårforcerad och läsningen tung och flåsig. Osäkerheten i stilen gör också att man börjar undra om hon använder sina egna begrepp rätt. Hon överanvänder till exempel obestämd artikel; det står "en respekt" och "en förståelse" när det på rak svenska heter "respekt" och "förståelse". När hon gör samma sak med de centrala begreppen "ratio" och "intellectus", är det rent slarv eller antyder hon avsiktligen att det finns olika typer av ratio och intellectus, eller att de uppstår i individen, eller vad? Filosofi är tankens klarhet, men här fordras det en genomträngande blick för att skymta ljuset nere i grumlet. Bornemark kompenserar oförmågan att uttrycka sig skarpt genom att upprepa sig och famla efter metaforer hämtade från andra filosofer. Det ges ingen djupdykning i de centrala begreppen; de får istället samla på sig mer och mer betydelse vartefter de används. Det är lömskt, för så tränger man inte in i renässansens begreppsvärld – det främmande tänkesättet transponeras till vårt eget istället för att berika det såsom något främmande. "Intellectus" verkar mer eller mindre som en synonym till "lyhördhet".
Det värsta är att stilen går på tvärs med budskapet. Hon vill uppvärdera det levande mänskliga, men uttrycker sig som en robot. Språkfelen kunde jag leva med om prosan inte vore denna jämngråa uppradning av huvudsatser och ordförrådet inte så fattigt. Det är själlöst. Att hon dessutom med sin vingliga språkbehandling försöker hålla en polemisk ton genom vissa avsnitt gör bara att hon framstår som rubbad, och i de personliga anekdoterna verkar hon mer som en hubot än en människa.
Förlåt. Grundidén som jag refererat den ovan framträdde, genom ihärdigt bankande på samma trumma, och jag lärde mig i slutändan ett och annat av den här boken. Kapitlen om humaniora och religion var bättre än resten. Men överlag var det irriterande läsning. Att god filosofi också äger skönlitterärt värde borde Bornemark som
förespråkare av det omätbara borde vara den första att instämma i. Det
här är misslyckat som skönlitteratur och därför också som filosofi. Som
samhällskritik är det mycket träffande. Hon har rätt i sak. Men hur kul
är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar