Det är mor och son och farbror, sonens styvfar. Sonen är i tonåren när farbrodern presenterar sina stora planer för honom: pojken ska bli ett träd. Han har redan fått ett eget hörn i trädgården. Till det här fordras ansträngning och uppoffringar: kosten dras ner till ett minimum av växtfett och rikligt med vatten, balansövningar på ett och två ben avlöses av snörningar och andra hämmande fysiska ingrepp. Sonen vågar inget annat än låtsas lika entusiastisk som farbrodern, är rätt bra på det, verkar rentav uppriktigt stolt när han varit duktig. Det finns inget uppenbart hot om bestraffning (vilket straff kunde vara värre?). Små och stora felsteg leder inte till något värre än en besviken reprimand. Så varför låter han det fortgå, underlättar det till och med?
Samtidigt resonerar han med sig själv hur han ska lirka sig ur det farbrodern hittar på, bedrar honom, lurar åt sig mat som han låtsas förvägra sig med glädje. Därtill är modern behjälplig. Hon slits mellan de bägge, ömsom mån om sonens hälsa, ömsom beredd att offra honom för makens gillande. Vad som än händer är det en outtalad självklarhet att farbrodern inte får uppröras, inte på några villkor, det är en rent axiomatisk sanning.
Baksidestexten upplyser om att det här "är en satir över barnuppfostran [som] blottlägger ... de destruktiva krafterna hos en traditionell tysk pedagogik [och] belyser sambandet mellan den tyska auktoritetstron och koncentrationslägrens grymheter". Man tackar för facit. Barnuppfostran, ja det är ju uppenbart. Det går framför allt bra att läsa den som en berättelse om naziregimen och dess medlöpare, eller varför inte DDR (fast författaren verkar ha varit västtysk); det stämmer ju, mamman har gift om sig (= accepterar en usurpator vid makten). Mot slutet tyr hon sig sexuellt till sin man, till sonens förfång, kan det vara ministrar som lierar sig med Hitler och struntar i folket? Nej, så här ska man inte sitta och översätta detaljer. Men det är lätt att hemfalla till gåtlösning när man läser den här typen av bok som är så uppenbart allegorisk. Skelettet syns tydligt igenom, även om man inte ser vad varje knota föreställer.
Det är en originell premiss. Jag kommer att tänka på Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu (som jag inte läst, men titeln är stark) men jag tror inte att den associationen har mycket för sig. Kan man göra en ekologistisk tolkning... jag avstår. De här impulserna gör mig olustig, man ska inte tolka litteratur, man ska erfara den...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar