Den tyska titeln är Schlafgänger och det betyder ju sömngångare, men kanske skiftsovare också, som handlar mera om att sova på myndighetsgolv och det knyter ju bättre an till temat. Att läsa detta känns som att vara åter i 2015 och indignation över den omänskliga flyktingbehandlingen är aktuellast tänkbara fråga. För det är det helt centrala ämnet här. Men indignationen är frånvarande. Det där Athena Farrokhzad-patoset är som avdunstat, kvar finns ett skelett av intellektuell abstraktion och mer eller mindre okommenterade citat av förvisso otäck nyhetsvärdering.
Men framför allt en kör av röster – logistikern, författaren, studenten, några personer med namn – som, får man tänka sig, sitter runt ett bord i Schweiz och föredrar exempel för varandra ur sin forskning och erfarenhet, exempel på historiska försök till förverkligande av socialistiska utopier, på seglatser över Atlanten, på polisövergrepp, personliga iakttagelser vid gränsövergångar. Tågresor, läsefrukter. Korta stycken om blinda vandringar genom skog låter mer som beskrivningar av performance än av asylsökandes berättelser. Jag "hann precis hejda mig från att förkunna att allt ju hänger ihop" säger den som kallas översättaren på ett ställe, och det hejdar de sig alla från hela tiden. Med resultatet att inte heller boken hänger riktigt ihop med mindre än rätt mycket välvilja, det blir luftigt och jag fattar inte riktigt varför jag borde engagera mig i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar