Den tredje nominerade till fjolårets Augustpris (frånsett barnkategorin) som jag läst, det är mer samtid än jag brukar stå ut med. Och boken är samtidstung så det räcker för flera. Författaren Stefan Lindberg driver runt i Stockholm år 2017, nämner alla gator och barer vid namn, träffar på bekanta på åtskilliga av dessa, med vilka han ältar sina våndor och besvär. En inte liten del av dem bottnar i gamla historier från hans knark- och rumlarperiod på nittiotalet, en period som bara delvis ebbat ut. Han är dålig på att ta ansvar för barnen också.
Men det är bisaker; det centrala här är Splendor, en märklig man som plötsligt dyker upp på en uteservering och påstår sig känna igen Stefan från Kalifornien, där han aldrig varit. Han känner dessutom till en mängd detaljer ur Stefans liv som ingen rimligen kan veta om. Och han är inblandad i en hemlighetsfull sekt han kallar Paradiset, vars syfte är att med hjälp av det lika mystiska Preparatet luckra upp människornas identitet och upplösa tid och rum... på något vis. Stefan börjar undersöka vem den här motsägelsefulla Splendor kan vara och blir själv rätt knäpp på kuppen, om han inte var det redan från början.
Boken kan inte bestämma sig om den ska vara skröna, mysterium eller generationsroman med femtioårskris. Det kan ju låta som en fruktbar mix, men det ska till att man blandar väl då. Skröna/mystik-kombinationen känner jag igen från mina egna skönlitterära försök i fansinform ("anemiska" var det rättvisaste omdöme jag fick): framkrånglade detaljer (Splendors exakta minnen av Stefans barndomshem, Stefans minutiösa rekapitulationer av ungdomssynder) och speciella termer (Preparatet, "retrograd evidens") som ska ge intryck av konspiration, allt återberättat av ett jag som inte litar på sitt eget minne. Det blir föga mer än ett ganska tröttsamt och ytligt litterärt pussel. Det är nog möjligt att gå hem med det, om man hittar en stil som fördjupar och smälter samman delarna till något på riktigt mystiskt och fascinerande, men språket här är pratigt och lutar sig alltför lojt mot klichévändningar.
Några gånger blänker det till, när Stefan faktiskt upplever de identitetsupplösande effekter som han större delen av romanen bara ägnar sig åt att spekulera omständligt om. Men det är snabbt övergånget. Boken "spränger autofiktionens gränser" står det i copyn men jag vet inte, det är snarare några stänk över kanten på sin höjd, efter ett envist jävla körande med vispen. Alla recensioner är hyllningar så jag missar väl poängen. Det verkar som att Stefan Lindberg här gör något nytt i en het genre och det kan ju vara upphetsande nog att ta del av om man är insatt. Det är väl inte direkt dåligt men jag ser inte det angelägna eller spännande i vare sig handlingen eller metaprojektet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar