Svenska Akademiens ordbok stod 2023 äntligen färdig, efter 125 års arbete. Denna bok sattes samman för att fira. Och nog är det värt att fira! SAOB är en helt ovärderlig resurs för alla som älskar språk och språket. Jag använder den i stort sett varje dag. Ett ypperligt sätt att vidga sitt ordförråd men kanske framför allt att utbilda etymologisk och allmänt språkhistorisk intuition.
Man kunde vänta sig en nördbok. Och det fick man. Efter det korta förordets lilla bugning från ständige sekreteraren får de närmast sörjande fri lejd att hänge sig. Några av de senare årtiondenas SAOB-medarbetare turas om. Ordbokens historia redogörs för, inte utan personalmatrikularisk exakthet av den grad att den då och då sönderfaller i skvaller. Men så får man också små glimtar in i den redaktionella vardagen. Det är ganska rörande; det mesta är så knastertorrt som man nästan inte kunde förvänta sig, trots allt, men däremellan får vi också veta att det en gång faktiskt gick att gå vilse i magasinen på Lunds universitetsbibliotek, något som nu omöjliggjorts av självlysande golvmarkeringar – "Det var mer spännande förr", heter det, och där skymtar ett hjärta någonstans.
Det är lätt men orätt att raljera. Några kapitel är verkligen personligt hållna på riktigt, men så är ju personligheten som sig bör i de här fallen väldigt nära knuten till språkhistoriska spörsmål. Och det är verkligen fascinerande att inse hur denna koloss som är SAOB har skapats av livs levande människor. Hur artiklarna kommit till genom ett halvinformellt system som bara generationers erfarenhet kunnat utkristallisera. Varenda detalj är resultatet av personliga överväganden och hela ordbokstexten kunde i grund och botten lyda annorlunda, om inte den och den redaktören hade tilldelats just det och det ordet och råkat göra sina val av språkexempel, och så vidare. Varje moment i förberedandet av artiklarna beskrivs separat.
Bodil Rosqvist och Lennart Larsson står för de mest läsvärda kapitlen. Den förra redovisar ett antal exempel på historiska betydelseglidningar och relaterade fenomen som kan spåras i ordboken. Den andre djupdyker i ordet "örngott". Här kommer rafflande fakta som jag har plågat mina nära och kära med hela helgen. Etymologin (omtvistad), stavningen (stabiliserad förvånande sent!), betydelsen (länge "kudde") och svårigheterna att nagla fast vad ordet faktiskt har betytt i varje enskilt språkexempel – kanske är den moderna betydelsen forntida, kanske påträffad först hos Almqvist!
Maja Bondestams text om "SAOB som idéhistorisk källa" är skriven på till intet förpliktigande akademiska. Jila Mossaeds personliga dikt om svenska språket är fin. Sara Lövestam bidrar med ett kåseri om en språkintresserad människas vardag. Fredrik Lindström tar sedan över stafettpinnen och vill inte vara sämre. Han verkar ha glömt att han är underhållare, eller så har han förbländats av det högtidliga sammanhanget till att ge sig dän på att vara lärd och respektabel. Resultatet är en essä som bara inte vill ta slut. Med utgångspunkt i ordet "lekstuga" går han omvägar över svensk mentalitetshistoria, resonemang som snart stagnerar i den typ av kuriösa exempelkavalkader som gör sig bättre som knasigt inslag i På spåret än som simulakrum av vetenskap (se här hur orden fåntratt, såskopp, trollkarl, v-jeans, knäppkänga och kungsflundra har använts på märkliga vis genom åren!). Det hela knyts hjälpligt ihop av någon sorts tes, men ambitionen är så skev och stilen så vårdslöst korrekt att jag känner mig olustig – och uttråkad.
Men det om det! De jubilantibus nil nisi bene.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar