Inringning följs upp av Inringning 2, som vore det en film. Inte helt comme il faut! David har alltså tappat minnet. Ytterligare tre personer från hans förflutna skriver brev till honom, omväxlande med inzoomade skildringar av sina egna liv i detta nu – precis samma upplägg som första boken. Ge publiken mer av det de gillar?
Någon form av twist vore att vänta. Här är istället bara små förskjutningar. Från första bokens tonårstid backar vi till barndomen, när David var runt tio år, lekte indianlekar och redan då visade prov på ett slags psykopatdrag. Och något senare när han var med i ett småkriminellt gäng. Miljön är nu inte den sömniga småstaden Namsos utan white trash-ön Otterøya, där han tydligen föddes.
David var redan i första boken den minst intressanta personen, men fungerade åtminstone som katalysator och nav i berättelsen. Nu är han ännu mindre viktig, ofta rent perifer, och inte mycket mer mystisk än en bifigur nödvändigtvis måste vara. Bokens huvudsak har blivit att skildra arbetarklassen: machokulturen, bildningsföraktet, den hårda jargongen, hyckleriet, ressentimentet. Ole är först ut, Davids gamla lekkamrat. Nu småalkis men i tanken lite upphöjd över lantisarna omkring honom, rädd att förlora både gård och flickvän i olika konflikter. Näst på tur är Tom Roger, Oles flickväns ex, hustrumisshandlare. Han är kvar i arbetarklassen, liksom sin odrägliga mor, och förmår inte riktigt ta avstånd från dess avigsidor. Till sist Paula, en gammal bekant till Davids mamma.
Allt beskrivs med samma psykologiska detaljrikedom som i första boken, varenda liten åtbörd analyseras och avslöjas som del i ett spel, det kokar och bubblar av lögner och förakt. Men det krävs något mer för att skapa bra litteratur. I ettan öppnade sig en extra dimension mellan de tre berättarna – gamla vänner som förekom i varandras avsnitt och speglade, förvanskade och demaskerade varandra, och lurade inte minst sig själva. Den här gången verkar valet av berättare slumpartat. De nämner knappt varann. De ägnar sig säkert också åt självbedrägeri, men hur ska jag veta så noga, och varför ska jag bry mig? Ja, det är spännande intriger, men här finns mängder av människor jag kunde intressera mig för, och formen övertygar mig inte om att någon av dem egentligen är värd uppmärksamheten.
Man kunde tänka att andra boken skulle kompensera bristen på överraskning med en säkrare form eller ett vassare tilltal, men den verkar inte veta vart den ska ta vägen. Det förstärker i sin tur de svagheter som fanns redan i första boken: en dragning mot sensation (mord, våldtäkt, olyckor och nu inte minst rätt smaklösa karikatyrer av arbetare) och en psykologisk intensitet som gränsar till närsynthet och tjat – särskilt breven till David om hur han var som barn är tell, don't show i renaste form. Trovärdighet var väl aldrig poängen, ändå börjar jag tvivla och sucka. Hur kan en outbildad nolla som Tom Roger tänka och formulera sig så här väl?
Återstår att se om trean kommer ikapp. En till får det vara värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar