Jag har inte haft så mycket tid att läsa annat än härstädes okommenterade poesihäften och dylikt på sistone, men Nobelpriset tajmade lagom att dra igång igen. För några år sedan doppade jag tårna i Krasznahorkai med Den sista vargen och kunde konstatera ljummen temperatur. Herscht 07769 är hans senaste på svenska och mer av en riktig roman på 375 sidor.
Ungrare som han må vara utspelar sig den här boken i Tyskland, närmare bestämt i Thüringen i gamla öst, där ett gäng nazister driver klottersaneringsfirma i en småstad. Den lågbegåvade, möjligen autistiske unge mannen Florian har tagits upp i nassegänget, delvis som nyttig idiot. När ett museum tillägnat Johann Sebastian Bach blir vandaliserat sätter en laglös jakt på förövaren igång, där Florians roll blir mer och mer tvetydig. Genom att lära känna Bachs musik begåvas han med en allt starkare egen vilja – bortom gott och ont, kan man möjligen säga.
Till bokens styrkor hör porträttet av Florian, byoriginalet, som också är upptagen med att skriva brev till Angela Merkel om oroväckande partikelfysiska upptäckter. Här finns fin psykologi, som hans pinsamma skuldkänslor när han måste erkänna att han faktiskt tror att Merkel läst hans brev och snart ska komma med tåget till byn. Helt fånge i sin egen stolliga värld är han inte, vilket i slutändan gör honom så farlig.
Det är en skröna om vansinne, våld och konst, och förstås om Tysklands och Europas politiska samtid. I detta med skröna ligger väl mina reservationer, och jag inser att detta är en smaksak. Men det lilla samhället och dess invånare är i mycket en karikatyr, där småborgerligt tisseltassel får möta högfärdiga högerextremister med både våldskapital och kulturhistoriskt intresse – ledaren driver en lokal symfoniorkester, är det någon sorts larger than life? Här finns också smått magiska inslag med en eventuellt dresserad örn och blinda vargar som stryker i faggorna. Nå, det är också en suggestiv symbolapparat och jag ska inte säga att elementen inte löper samman snyggt.
Och de löper som bekant samman i en enda lång mening. Detta är Krasznahorkais specialitet. Kritiken framställer det i regel som ett kuriosum, men det är naturligtvis en alldeles avgörande formfråga! Hela recensioner kunde gott handla om den. För att nu reda ut begreppen vill jag påpeka att det knappast rör sig om en enda mening i relevant bemärkelse, utan snarare om en nästan fyrahundra sidor lång satsradning. Hela romanen berättas i (vanligen korta!) satser hopfogade med kommatecken. Att texten är satt som prosa utan styckeindelning förleder en att läsa den på samma sätt som Thomas Bernhards flåsande, uppjagade tirader. Men det är fel. En sådan som Bernhard jobbar med krånglig syntax och påfrestande upprepningar, men Krasznahorkai är lätt och luftig.
Jag tänker att boken lika gärna kunde sättas som dikt. Eller knäckprosa, som det heter. Då hade det tydligt framgått att varje sats är självständig, att syntaxen knappast orkar med långa perioder, att berättandet försiggår genom uppradning av enkla påståenden. Stilen är på många sätt ekvivalent med den sorts berättande halvpoesi som blivit norm bland yngre svenska författare – jämför Emilia Aaltos När bror dör, Klara Krantz När en man faller eller Linnea Axelssons böcker, för att nämna några.
En sådan typografi hade saktat ner takten och i bästa fall lyft fram de tempovariationer som nu gömmer sig under det enhetliga flödet. Kanske är det inte avgörande, kanske är det jag som är autisten här. Men oförmögen att gilla typ Bolaño och generellt svårövertalad av mustighet får jag lov att gripa tag i något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar