Att förstå sin samtid (Georg Henrik von Wright, 1994)

Georg Henrik von Wright intar en oförtjänt stor plats i min världsbild. Någonstans i periferin, men likväl står han där stolt staty. Det skylls i första hand att jag hade hans Logik, filosofi och språk som lärobok på första terminen i filosofi, i andra hand hans vänskap med Göran Schildt, min lilla husgud. Att den här pocketen har samma färg (vinröd) som den gamla läroboken är nog den mest direkta anledningen att jag till slut har läst den.

Om jag förstår saken rätt är detta en utökad återutgåva av Tanke och förkunnelse från 1951. Det som tillfogats är ett orienterande förord och ett par korta essäer i slutet. Titelns samtid begränsar sig i strikt mening till dem, för resten är urgamla texter om: världens belägenhet omedelbart efter andra världskriget, antikens bildningsideal (paideia, med Werner Jaegers term), Dostojevskij som religiös och moralisk förkunnare, historiefilosofin hos Oswald Spengler och Arnold Toynbee, samt Tolstojs idéer om historien, konsten och religionen. Jag ska inte gå in i detalj på vad han skriver. Allt är förvisso ganska intressant. Om framväxten av grekernas världsbild lär man sig godbitar, paralleller mellan Dostojevskij och Sokrates är inspirerade, Spengler har jag länge velat lära känna och det görs en fin och ordentlig utredning av Tolstojs härledning av sin kristna anarkism ur evangelierna, och problemen med den.

von Wright var filosof. Till yttermera visso logisk positivist. Med det följer en klarhet i stilen som knappast bländar någon men gör även långa resonemang enkla att följa. Men också en syn på essän som skiljer sig väsentligt från hur jag föredrar att tolka ordet. Essä betyder ju försök: en prövande attityd, ett tassande mot okänt mål, ledd av sin nyfikenhet – så vill jag förstå det. Att vara prövande är för von Wright att pröva att leda en tanke i bevis – och lyckas. Historiska och filosofiska paralleller spaltas upp, de diskuterade författarnas tankar atomiseras, analyseras, sammanfattas och utvärderas. Även de egna tankarna förresten, men bara någon gång i punktlisteform. Då och då blir det lite omständligt när syllogismerna måste dras ut hela vägen, men visst, det undanröjer tolkningsbryderier och man får acceptera att impressionistisk undertext är inget för denne essäist.

Förvånansvärt mycket diskuterar han religion. Men religion förstås då som ett system för att lösa vissa mänskliga livsproblem, aldrig som något öververkligt mystiskt med ett värde utöver sina verkningar. Passar mig bra, så irreligiös som jag är till min konstitution. Gulligt blir det när han pratar politik, med samma grundinställning som Göran Schildt att politiken egentligen är filosofi, det vill säga (för von Wright) begreppsutredning. Här med utgångspunkt i det tidiga nittiotalets ekonomiska och ekologiska orosmoln, vilket ju blir lite sött i efterhand.

Samtid förresten. Han räknar Goethe till författare från "nyare tid". Att förstå en samtid av den omfattningen kräver sannerligen sitt självförtroende. Det har han, och dit hör också att han tar ämnenas relevans för given. Inget essäistiskt krypande efter meningen med det hela – varför ska man motivera en hundra sidor lång betraktelse över Tolstoj? Klart han är värd det. Och därmed är essäistens egen person raderad ur ekvationen, eller skymtar bara negativt bakom deduktionerna, och tusan om den inte ser ut som en liten pojke.