Den här boken kräver lite bakgrundsfakta. Kom på svenska i år. Författaren är bulgar och skriver på bulgariska, men handlingen utspelar sig i Albanien. Den kretsar kring en (utdöende) traditionell institution som på svenska kallas "svuren jungfru": en kvinna kan välja att avsvära sig sitt kön och avlägga kyskhetslöfte, varpå hon livet ut räknas som, och lever som, man. Detta regleras i den sedvanerätt som kallas kanun.
Den unga kvinnan Bekia står inför att giftas bort, men kvällen innan bröllopet händer något tvetydigt som gör att hon inte längre skulle räknas som orörd. Enligt kanun kommer därför maken ha plikten att döda henne. För att undkomma ödet blir hon svuren jungfru, vilket å andra sidan utlöser en rättsligt påbjuden blodsfejd mellan hennes och den tilltänktes släkt.
Allt det här låter ju spännande och ögonöppnande, vilket också konstateras i den svenska kritik jag tagit del av. Låt gå – men visst är romanen på det hela en bagatell. Den är kort och fragmentariskt berättad och hålen lappas med prosalyrik, kompetent hanterad men med bismak av skrivarskola. Ett duvslag får symbolisera kringskuren frihet. Nödvändiga upplysningar om albanska seder delges ungefär lika smidigt som i min sammanfattning ovan. Vad som stadgas "enligt kanun" upprepas så flitigt att det börjar låta sci-fi, där det förvisso hör till genren att banka in reglerna för världsbygget utan hänsyn till att dessa borde vara självklara för romanfigurerna.
På slutet muterar berättelsen till en tragisk men uppbygglig kärlekshistoria, med en metalitterär twist på sista sidan. Det är antingen det bästa med boken eller bara konstigt. En omläsning kunde ge svar på det, men jag är inte engagerad nog att gräva vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar