Semesterläsning i sakta mak. En verklig klassiker, kanske den stora klassikern inom etnologin, åtminstone om man ser till populärt riktade verk. På svenska heter den Spillror av paradiset, för hur skulle man direktöversätta titeln? "Sorgliga tropiker"? Jan Stolpe har någonstans hävdat att "tristes" bör läsas som substantivet, i analogi med Ovidius Tristia; då blev det kanske "Sorgesånger från tropikerna" eller så.
Tolkningen har någonting för sig. Det finns en melankolisk bakgrund till hela skildringen, vacklande till orsaken: privata dubier, civilisationens härjningar, kulturkrockar, religionskritik. Boken är lika delar professionell memoar som reseskildring och introduktion till etnologin. Jag ska erkänna att jag kände en startsträcka på cirka hundra sidor (av femhundra); dels för att han börjar med att redogöra för sin intellektuella skolning, och det utifrån en rätt tids- och platsbunden horisont (Sorbonne på tjugotalet), dels för att han glider in i tropiktemat via inte så lite poetiska passager (en solnedgång beskrivs över åtta kursiverade sidor) som utsatte min franska för vissa prövningar.
Må så vara. Huvuddelen av boken skildrar författarens resor i Brasilien på trettiotalet. Han möter i tur och ordning stammarna bororo, nambikwara och tupi-kawahib, lever hos dem i månader och beskriver deras seder och samhällsstruktur: maten, konsten, familjerna, ledarskapet, hyddorna, verktygen, språket, etc. – men också sina ansträngningar att organisera expeditionerna (samla ett manskap av lokala brasilianare, skaffa proviant och dragdjur och forcera hundratals mil av regnskog och slingrande floder), alla sociala hänsyn och inte minst sina egna känslor och associationer: låta sig hänföras av sång och berättelser, ironisera över vidskeplighet. Naturbeskrivningar inte minst. Prosan böljar mellan det strängt (men inspirerat) vetenskapliga i redogörelserna för släktskapsregler och flätverkstekniker, och en nästan skönlitterär, mycket personlig stil. Hans röst ljuder i varje mening.
Jag har nu inte tid att beskriva boken så utförligt som den förtjänar. Om de etnografiska fynden hos amazonfolken kunde man säga mycket, liksom om Lévi-Strauss syn på sin forskningsgrens mening och mål. Men jag har läst med sommarhjärna och bara gjort spridda noteringar. Bororofolket bygger sina byar i ring, med hyddorna placerade i en eller flera koncentriska cirklar – denna form är så intimt förbunden med hela det sociala livet och världsuppfattningen att det enklaste sättet för kolonisatörer att underkuva dem har varit att påtvinga dem radbyar: då faller resten som dominobrickor! Hos nambikwara beskrivs en ritual som är det närmaste de kommer handel, men som är en blandning av dans, vapenskrammel, retorik och ömsesidigt gåvoutbyte. "Tanken att man kunde värdera, diskutera eller pruta, begära eller återkräva är dem fullständigt främmande." Hos samma folk – det mest primitiva han möter – ser han en sorts bekräftelse på Rousseaus idé om samhällskontraktet. Här är ledaren inte överhuvud över en redan konstituerad grupp, utan en person som andra frivilligt samlas kring, hopkittade av hans påbjudna generositet; själv åtar han sig rollen, tror Lévi-Strauss, "för att det i varje grupp av människor finns de som, till skillnad från sina kamrater, attraheras av prestigen för dess egen skull, känner sig dragna till ansvar, och för vilka skötseln av de gemensamma angelägenheterna medför sin egen belöning". Chefstyper helt enkelt!
Några kapitel gör avstickare till Sydasien, framför allt Indien. Skildringen av de indiska städernas folktäthet är dramatisk och grotesk, omväxlande mellan filosofiska slutsatser åt det malthusianska hållet och fruktansvärda, lortiga gestaltningar av människomassornas ofrihet och förnedring. I slutkapitlen är han där igen. Allt för att nå fram till en hyllning till buddhismen, i vilken han ser en sorts upphöjd resignation inför meningslösheten som rimmar väl med etnologens lott att balansera objektivitet och jagmedvetande. Men på vägen hinner han tala riktigt nedgörande om islam. Är jag på väg att bli högerradikal, hann jag tänka ett tag – här har han vaggat in mig i tillit med sin stilkonst och tankeskärpa, bara för att lika övertygande göra mos av Muhammed! Först konsten: "Varför kollapsar den muslimska konsten så totalt så snart den inte står på sin högsta topp? Den går utan mellanformer från palats till basar. Är det inte en följd av bildförbudet? Konstnären har förlorat all kontakt med det verkliga och traderar bara en konvention som är så blodlös att den varken kan föryngras eller befruktas. Den hålls uppe av guld eller rasar ihop." Efter några skarpa formuleringar om hycklande tolerans sammanfattar han: "Hela islam tycks vara en metod för att inom de troende utveckla oöverstigliga konflikter, bara för att sedan erbjuda en utväg genom lösningar av en mycket stor (alltför stor) enkelhet." Och: "Just en stor religion som grundar sig inte så mycket på bevisen om en uppenbarelse som på oförmågan att knyta band med utomstående." Trångsynt, inåtvänd, historielös (och buddhismens motsats). Märkligt nog ska jag låta detta bli slutord, om så bara för att jag måste gå och lägga mig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar