Goncourtpriset 2020, på svenska i höstas ("Anomalin").
Efter ovanligt svår turbulens går Air France flight 006 in för landning i New York. Men exakt samma plan har ju redan landat – samma passagerare, samma pilot – fyra månader tidigare. Alla ombord finns nu i två kopior: arkitekten André, advokaten Joanna, lönnmördaren Blake, popartisten Slimboy, författaren Victor Miesel... (nja, inte den sistnämnde, för originalet har tagit livet av sig i mellantiden).
En annan har dumpat sin kille, någon blivit gravid, en tredje blivit världsberömd... Vad gör man när man möter den man kunde ha blivit? Övervägde att bli? Ja, faktiskt har blivit? De existentiella frågorna går varvet runt bland de ovanligt många huvudpersonerna. Samtidigt debatterar vetenskapsmän och religiösa ledare orsakerna till det inträffade och hela världens statschefer håller tal till folket. En viss president karikeras, plus Xi Jinping och varför inte också Elton John, när det vill bli som mest Forrest Gump. Eller som katastroffilmen "Don't look up": tankeväckande underhållning, dock underhållning.
Vilket inte är så illa, även om man önskat lite urskillning. Bäst är dock den tredjedel av boken som föregår själva händelsen. Passagerarna ska i tur och ordning presenteras och Le Tellier frossar i filmiska klichéer av amerikansk sort: instormande FBI-agenter, barska generaler, svarta och vita, slängig jargong; och när han leker USA på sitt franska vis åstadkommer han något faktiskt både smartare och subtilare än själva huvudmysteriet som kommer sedan. Man har aldrig tråkigt men att det räckte till Goncourt förvånar mig!
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar