Jag måste ha fingrat på så många Christa Wolf på antikvariat och dylikt att det känns som om jag redan läst henne, men det är först nu som jag faktiskt gjort slag i saken. En bra första bok skulle jag tro, för det är hennes genombrottsroman: filmatiserad året efter, men märkligt nog aldrig översatt till svenska.
Christa Wolf skriver en klar och begriplig tyska, och efter startsträckan med ordboken de första fyrtio sidorna (aller Anfang ist schwer...) glider jag snart med riktigt bra och mot slutet kan jag nästan känna i realtid hur jag blir bättre på språket. Och jag gillar boken. Just därför vågar jag inte yttra mig för bestämt om detaljer, av ödmjukhet inför eventuella missförstånd. Där är ett par parallella tidsplan och några subtila perspektivskiften – snygga, så vitt jag bedömer.
När romanen kom var Berlinmuren nyligen uppförd och handlingen utspelar sig strax dessförinnan. Muren stadfäste väl slutligt den delning av Tyskland som man redan levde med sedan mer än ett årtionde. Runt det 1960 som skildras här finns ännu något av öppenhet kvar, en känsla av att både öst och väst har något att bevisa, en riktning att peka ut. Huvudpersonerna är unga: Rita, ca tjugo år, och Manfred, en tio år äldre ingenjör(sstudent?). De träffas och förlovar sig och bor tills vidare hemma hos Manfreds föräldrar i någon östtysk stad. Rita ska läsa till lärare men har framför allt jobb på en vagnfabrik.
Titelns "delade himmel" verkar till en början syfta på generationsklyftan mellan de två älskande. Manfred är gammal nog att ha varit med i Hitler-Jugend och var en årskull från att inkallas till kriget; gammal nog även att ha sett och förstått sin fars nazimedlöperi. Den erfarenheten kastar en dyster skugga över hans egen och föräldrarnas underkastelse under DDR. Typiskt nog valde Manfred redan i skolan att satsa på naturvetenskapen – sanningen – istället för sin lovande skådespelartalang. Rita är ung och delar inte de äldres känsla av att "stå mellan inte än och aldrig mer". På fabriken observerar hon kollegornas hyckleri, armbågande och käbbel om småsaker, men verkar på ett sätt sväva över det; hon är nyfiken på den simpla (och socialistiska) verkligheten utan att på allvar låta sig påverkas, i dubbel motsats till Manfred, som distanserar sig men berörs. Vem av dessa två har möjlighet att bli en ärlig, hederlig människa? Den luttrade eller den rena? I slutändan ingen av dem, kanske. Deras positioner förskjuts när Manfred sticker till väst och Rita får alltmer fotfäste i östsamhället.
Boken är till stor del vass kritik av misstänksamheten och rädslan att bli påkommen som pyr överallt i DDR, och av en självhögtidlig byråkrati som sinkar hela samhället. Sinkar är nog rätt ord, för man ska vara på väg någonstans. Åtminstone från östligt håll är samhället en tävling. Man ser ut att förlora den, men inget alternativ avfärdas till sist. Jag vill ha för mig att det speglar Christa Wolfs egen inställning till landet hon levde och verkade i. I en särskilt häftig scen får Rita och hennes fabrikskollegor höra nyheten om Gagarins rymdfärd samtidigt som de testkör ett nybyggt lok. Bromsarna tar inte som de ska. En begrundansvärt tvetydig bild. Åbäket går inte att bromsa... men det är Sovjet som är förebilden...!
Jag hoppas att Wolf rent språkligt håller den här nivån genom sitt övriga verk, för det här författarskapet är jag sugen på att följa vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar