En till. Den här är lite tunnare men har ännu fler texter – nu kan man väl inte säga noveller längre, tjugofyra texter på knappt hundra sidor netto. Det talades ju om en riktning mot poesin, och här har hon åtminstone nått prosalyriken. De kortaste texterna gör sig bäst; nej, det är fel sagt: de är lite mer tillgängliga. Innehållsligt har det mesta blivit mer penetrabelt men språkligt desto vildare, med meningsbyggnad utan fogeord och egensinnig kommatering (varför det är synd att förlaget slarvat med binde- resp. tankstrecken).
Anders Olssons efterord ger ett par nycklar och exempel som får i alla fall de exemplifierade texterna att öppna sig något. Men inte till den grad att jag känner någon omedelbarhet. Och jag tror att det här är texter vars tilltal är omedelbart. Det finns en aggressivitet, en hastighet och energi som förvisso liksom wobblar av sin egen spänning men som uppenbart söker sitt mål:
I långsamt snabbt snabbare crescendo förvandlas han till element. Ser djupt in i ögonen skrattar vita pärlor vägskum springer bort återkommer skrattar säger något springer igen vänder tillbaka ser igen djupt meddelsamt in i ögonen, uppenbarar de sällsamma ting omkring sig, Ser man: skrattet spola bort slöjan av nästan-imbecillitet från ögonens hinnor [...]
Att bena ut detta med förnuftet är förfelat. I övrigt är miljöerna här uppenbart finländska i flera texter, aldrig bibliska och knappast heller med den mystik som fanns i Bliva ingen.
Det finns säkerligen stor anledning att lära känna Tuominen närmare. Men jag måste erkänna att det här efterkrigstida gravallvaret inte eggar mig väldeliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar