En snabbis på 150 sidor. Jag stod och vägde på antikvariatet mellan den här och en annan Hugo Claus, men förstod att denna räknas bland hans främsta romaner. En panache med sobrare omslag än innehåll.
Från en summarisk ramhistoria kastar sig berättaren in i reminiscenser av (jag tror) femtiotalet. André heter han, en ung belgare, sysselsatt som byggjobbare i Gent. Han stöter på skönheten Sabine och sticker efter henne till Paris, där han blir bekant med ett helt kollektiv av konstnärer och poeter, alla med sina egna unga och flyktiga idéer om livet, konsten och kärleken. Allt kan hända, och det händer, och ingen förvånar sig. Sabine drar till Hollywood och kommer tillbaka. André förälskar sig, väljer en annan, byter hotell, glömmer, börjar om – ständigt nya människor dyker upp i synfältet: vänners vänner, beryktade bekanta, paranta värdinnor, Salvador Dalì, kungen av Egypten. Det utvecklar sig till ett triangeldrama mellan André, Sabine och en gemensam vän. Något är på liv och död, stora hemligheter tornar upp sig, livsavgörande beslut, men till sist är vi åter i ramberättelsen och allt det där är bara minnen av ett litet, för länge sedan inramat förflutet.
Man kommer att tänka på Boris Vian, minus det mest surrealistiska. Men det mörka stråket finns där, jazzen också, och det nonsensartade, om så bara genom hastigheten allt skildras i. På fyra rader har André från ingenstans antagits till konstakademiens keramiklinje på falska meriter, och fyra sidor senare är episoden bortglömd när något annat flugit in från vänster. Han kommenterar miljöerna med en avmätt jargong som han just lärt sig, en deltagare i Parislivet som inte upphör att vara nyfiken observatör. Så mycket påminner mig om mina viktigaste studentår, och jag önskar att jag hade läst den här när jag själv var tjugotvå. Den hade kunnat vara inspirerande. Nu kan jag mest le lite införstått. Men förmodligen hade jag inte fattat något på den tiden, för det är en roman som kräver att man släpper sargen och glider med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar