Jag söker min tillflykt i glädjen att erkänna mina begränsningar! Denna lilla novellsamling – jag tvekar att säga noveller, men fogar mig efter utgivaren – övergår min fattning. Och varför? Den är abstrakt så där som Willy Kyrklund i sina mest modernistiska stunder, som Eyvind Johnson när han pausar från berättandet, som min favorit Göran Schildt i vissa torrare essäer, men mer ändå. Tuominen försöker tvinga språket att nå fram direkt till de allmänna sanningarna, utan fluff om påhittade enskildheter. De rollfigurer som ändå finns är tunna som ord. Resultatet är påfallande rent, men glatt som marmor. Strävan är uppenbart såväl religiös som filosofisk, så låt säga existentiell; här talas om både "nirwana" och Gud men framför allt om sådant som "linjeklar livsnödvändighet", "verklighetströskel", "väsens-, själs- och besinningsgrunden" och "den andebundna frihetskänslan". Dessa nämnda som rent språkliga exempel. Jag förmår som sagt inte navigera mellan dem.
Den mest tillgängliga texten (novellen) är en biblisk scen som panorerar mellan några olika åhörare till Jesus. Ett naturligt val av miljö, för berättelserna själva är som Jesu liknelser både till sin struktur och i enskilda stycken: "Hon tillbragte dagarna med att betrakta sitt två-åriga barns lek, en flugas dans, en kattunges rörelser. Längre än de kan jag inte nå, sade hon sig. De är fulländade, jag kan inte upphinna dem."
Jag har läst förlaget Eskatons nyutgåva från 2018. Anna Sjöbergs efterord borde ha varit ett förord. Hon jämför med Simone Weil (som jag inte läst) och uppgiften om författarens senare konvertering till katolicismen är relevant. Kanske är det den religiösa sensibiliteten som fattas mig – nåd säger mig ingenting. Sjöberg låter också antyda ett tvivel på om Tuominen valt rätt metod för sitt sökande, och mycket riktigt skulle hon snart vända sig till lyriken. Jag har läst någon av hennes diktsamlingar (också återutgiven av Eskaton) och minns den som en mer givande upplevelse. Prosan förblir mig hermetisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar