Min senaste lunchrumslektyr. Tjugofem essäer om litteratur: något allmänt om litteraturhistoria och diktarens predikament, en hel del specifikt om Clas Livijn, Heidenstam, Södergran med flera, och så ett par texter om Espmarks egen produktion. I den ordningen och, frestas jag tillägga, i fallande angelägenhetsgrad.
Här finns en intressant essä om nyckelromaner, där han allmännare diskuterar romanens förhållande till verkligheten (en "analog" "atommodell", inte en spegling). Tanken återkommer sedan. En text om litteraturhistoriens epokindelning är belysande. Espmark betonar gärna kontinuiteten under de tvära växlingarna. När han sedan försöker leda i bevis att Vilhelm Ekelunds användning av begreppet "scholaris" inspirerats av läsningen av Emerson, när han utreder Gunnar Ekelöfs term "skorr" och faktakollar Artur Lundkvists memoarer mot samtida brev – då blir det väl akademiskt för den som saknar förkunskap och specialintresse (båda krävs). Undantag är ett anfall mot Lars Gyllensten och en lustig minnesruna över E.N. Tigerstedt. De två avslutande texterna, där Espmark citerar ymnigt ur sina egna anteckningar för att underbygga påståenden om sin arbetsmetod och poetik, bör inte läsas av någon som inte dessförinnan gjort sig mer än bekant med författarens verk.
Stilen är klar, tanken vig och resonemangen åskådliga. Retoriken är slipad men saknar det mesta av spiritualitet. När han i ett tal i Svenska Akademien nämner "de pinsamheter som väntar framöver när våra ekonomer och ingenjörer av den nya skolan stampat av sig snön i Europas farstu" verkar metaforen både sökt och återfunnen på sin rätta plats. Boken ska nu återfå sin rätta plats i hyllan.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar