Den första av Stadseriens fem böcker skildrar åren 1860–1880. Henning Nilsson vandrar som fjortonåring in i Stockholm, utan förflutet men full av hopp och arbetsvilja. Han blir inhyst hos en ganska eländig familj och lever av påhugg från säsong till säsong. Flickor intresserar honom fastän han är blyg, tills han träffar sin Lotten och bildar familj, de hyr ett hus på Åsöberget ihop med vännen Tummen och hans fru. Det fasta jobbet i hamnen sliter ut honom medan Lotten håller prydligt hemma.
Det är historisk dramatisering. Jag hör Hans Villius röst läsa kapitelinledningarna. Tjugo år på 290 sidor går förstås undan och när epoken är huvudperson är det naturligt att människorna blir schablonartade – detta sagt endast som genrebeskrivning! Även schabloner kan fyllas med liv. Det är gripande scener när Henning träffar kärleken, när Lotten oroar sig för barnen, när äldste sonen får följa med fint folk på sommarnöje. Kvinnorna utnyttjas rent vidrigt redan från tolvårsåldern. Till det mer skolboksaktigt skildrade hör Tummens agiterande för socialism. Arbetsförhållandena och de osäkra anställningarna är en ständig oro även för Henning, men det konkreta arbetet beskrivs summariskt. Vilka mödorna må vara är de för honom snarare en hederssak än anledning till revolt.
Arbetare skiljer sig från både herrskap och trasproletärer. Man är inte som patron, dock inte heller som stackarna i loppskjulen. Men till och med bland arbetare sticker Henning ut som ovanligt ihärdig och rättskaffens, och hans fru är ovanligt noga med uppfostran och hushåll. Det slår aldrig över i mani, som för Kristina Sandbergs Maj, utan mera idealisering. Arbetarflickan Annika som gift sig fint och själlöst ser mycket riktigt med avund på Henning och Lottens lyckliga fattigdom. Men låt så vara! Fogelströms berättarvilja övertrumfar mina försök till invändningar.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar