Fjärde boken, mellankrigstid och krig. Emelie är fortfarande allas snälla farmor, men börjar släppa taget när barnbarn och barnbarnsbarn blir allt fler och sprider ut sig. Inte bara geografiskt i den växande staden, utan också i livsstil: nu finns flera vägar än kroppsarbetet, de unga blir kanslister, studenter, egenföretagare... Främmande för Emelie. Och nya sorters drömmar, karriärer och misslyckanden att berätta om.
Kanske just därför möts vi nu av några komplexa personligheter! Den unga kvinnan Elisabet begär mycket av medmänniskorna, hon vill dem väl men dömer hårt. Övertygade kommunisten Erik kryper till korset och blir sosse och hans översittardrag verkar mjukna med åren – men visar sig plötsligt kapabel att iscensätta en elak hämnd. Fyllot David är faktiskt oförbätterlig men skildras ändå med sympati. Sådana människor har tidigare bara stökat om i periferin.
Men berättandet späs ut över några rollfigurer för mycket, och tiden går fort, så med undantag av ovan nämnda hinner de knappt introduceras innan de blir ännu ett exempel på hur ungdomens livlighet stagnerar och blir bekväm. Det är fortfarande Fogelströms favoritrecept på människokännedom, och även Elisabet får efter en obehaglig erfarenhet reflektera sig till slutsatsen att livet består av "glädje och sorg". Menige Henning (döpt efter han i första boken) hör om Auschwitz och måste bara ställa sig några moraliska funderare om "hur omänsklig en mänsklig varelse kunde bli. Vilken människa som helst? Jag själv? Eller bara en nazist, en tysk?". Det är inte stor filosofi.
Återstår att se hur han avslutar allt i femte boken. Där blir ju historien mindre historisk, ja redan den här boken utspelar sig ju under författarens livstid. Kanske också en orsak till de mer levande personligheterna?
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar