Femte och sista boken, efterkrigstid. Ättlingarna till första bokens arbetare är nu direktörer, politiker, sekreterare, journalister, tryckerianställda. De kan resa utomlands, de flyttar till Vällingby. Men den frihet man erövrat passar inte alla: några blir odågor och skurkar, andra gör förvirrad ungdomsrevolt. Och några har blivit pensionärer.
Om de tre första böckerna utspelades med ena foten i framtiden är de två sista tillbakablickande. Emelie får leva till åttioåtta års ålder och det går ju knappast att lista alla omvälvningar hon hinner uppleva. Man får unna henne att summera sitt liv några gånger, och för femte gången få syn på den där broderade näsduken hon fick i gåfva af sin fader år 1878. Riktigt så nödvändigt är det kanske inte att var fyrtionde sida sammanfatta vad Allan och Daggan vid denna tidpunkt har för relation till Jenny och Erik och Irene. Inte heller att tvinga den annars intelligente Henning att grubbla sig fram till de mest grundläggande insikter om demokratins skörhet, internationell solidaritet och farorna med romantisering av våld.
Trots seriens alla brister – övertydlighet, ytlighet – är den ju en krönika över ett storslaget århundrade. Läser man böckerna i ett svep får man sig till livs ett ganska gnistrande panorama över skiftande gatumiljöer, levnadsstandarder, politiska värderingar och förväntningar på livet. Eller ska jag säga diorama, för det är alltid lite på låtsas, även om Per Albin Hansson står och ryter i bakgrunden. En desarmerad verklighet. Man rycks med av mänskligt drama ibland – fast vad har Elisabet och Eriks otrohetsaffär med något att göra, när allt kommer omkring? De episoder som sätter fingret på något historiskt viktigt är å andra sidan mer pedagogiska än inkännande.
Nåja. Jag sa gullig i ett tidigare inlägg, jag sa ungdomsbok. Jag står fast därvid.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar