Att sätta undertitel kan vara en konst. Man tycker nog att denna bör vara lyckad, så tydligt och klart som den meddelar bokens innehåll. Cullhed är litteraturprofessor (och jag har inte förstått om han är släkt med augustprisvinnaren Elin med samma namn). Här har han samlat tjugoen "essayer" (varför envisas vissa?) om ämnen i kronologisk ordning från antiken till Tua Forsström, via renässansen och inte minst via den sydromanska tidigmoderna poesin, som jag får anta honom vara expert i. Kanon är det delvis – Horatius, Dante, Petrarca, Karlfeldt – delvis mindre så, i avsnitt om sådana diktare som Gaspara Stampa, Juana Inés de la Cruz och Sophia Elisabeth Brenner. Där har väl könet haft betydelse. Ett inledande kapitel diskuterar kanonbegreppet, men i termer som väl tröskats förut och utan särskild syftning på det här aktuella. Liv (nästa ord i undertiteln), ja vad handlar inte om livet? Poesi stämmer.
Det mest oväntade skuttet i sidled sker redan i andra kapitlet, där han diskuterar fiktionsbegreppets tillämpning hos mayafolket utifrån deras religiösa urkund Popol Vuh. Texten rör sig mot slutsatsen att fiktionen som vi förstår den är en västerländsk skapelse, som "förutsätter ... åtminstone tillstymmelser till en sekulär eller filosofisk kultur", en tradition av ifrågasättande – i Popol Vuh berättas om helt vansinnigt osannolika ting, som inte är fiktion: av allt att döma ska de tolkas bokstavligt. Så kan det vara, och det är inte nödvändigtvis chauvinism att hävda det grekiska arvets särart. Frågan vill ändå ställa sig men den ställs inte.
Ett annat intressant kapitel handlar om bilden av Roms ruiner från medeltiden till Goethe. Där Dante och hans samtida såg pompan och härligheten skändad och förstörd kom man senare att se hopp i undergången: "för om tiden förintar allting jordiskt, / förintar den väl också mina kval" skaldade Baldassare Castiglione runt år 1500. Däremellan ligger individens födelse. En annan bra essä diskuterar Augustinus jagframställning (hur livsberättelsen förutsätter kristendomens personliga förhållande till Gud), ytterligare en annan rör Petrarcas försök till självkanonisering.
Och det finns fler. Men till saken hör att det här är texter som skrivits för "typ vänböcker och specialtidskrifter" och här – jag måste säga det: hjälpligt – fogats in mellan två pärmar. Och känslan blir den av att läsa tillfällighetsskrifter för tillfällen dit man inte varit bjuden. Jag drabbas upprepade gånger av förvirring, för hur är det möjligt att skriva en text om tal och skrift som metaforer i petrarkiska sonetter 1400 till Skogekär Bergbo utan att överhuvudtaget anstränga sig att väcka läsarens intresse? Eller att med oförklarade lovord återupprätta Karlfeldt från en aldrig ordentligt bevisad ringaktning? Är det det som är "essay"? I Karlfeldtsällskapets årsbok eller var nu den texten en gång stod är det givetvis naturligt, men riktar man sig mot ens den mest bildade allmänhet bör det finnas något lockbete, om så bara en välkomnande stil, något! som drar en in. Cullheds stil är närmare uppslagsverksartikel än vad jag förknippar med essäistik. Kapitlet om Gullbergs diktning börjar:
Hjalmar Gullberg föddes 1898 och gick ur tiden 1961. Han var verksam som poet, översättare och chef för Radioteatern 1936–50. Hans första diktbok heter I en främmande stad och utkom 1957. Genombrottet kom med samlingarna Andliga övningar (1932) och Kärlek i tjugonde seklet (1933).
Så skriver man väl inte! Det är inte bara i fråga om ämnets intresse man får ta författaren på orden, utan även hans exempel: teman diskuteras genom närstudier i några dikter, nedslag i tre, fyra århundraden, och inget förklarar att eller varför just dessa är representativa. Förvirring igen. Panoramor kan vara bra om de ger överblick, men det här är närstudier och närläsningar – av dikter som översatts ordagrant till konstlös svenska.
Jag gav upp mitt i Gullberg, den sextonde essän.
---
Det här blir det 271:a och sista inlägget i det här formatet. Jag har uttömt vad jag kan med läsanteckningar om varje bok, skriver längre och längre och det är knappast av godo. För att öva mig i koncision och kanske lära mig dra lite samband ska jag framdeles göra uppsamling och skriva om tre till fem böcker åt gången, fortfarande i den ordning jag råkar läsa dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar